Start
Artiklar
Matcher
Truppen
Klubbfakta
Field Mill
Historia
Legender
Staden
Läsvärt
Forum
Redaktion
Länkar

Stagslegender

Stuart Watkiss : Gary Tallon : Lee Peacock : Ian Bowling : Kevin Bird

Gordon Hodgson : Ray Clarke : Dave Caldwell : Ken Wagstaff : Jason Pearcey

Stuart Watkiss 1996-2002 December 2002. Mansfield Town och Stuart Watkiss gick skilda vägar efter 6 år. Men vi börjar väl från början. Stuart Watkiss föddes i Wolverhampton 1966, och tillbringade sin lärlingstid i Wanderers. Han debuterade i A-laget redan 1983, det blev två matcher innan vindarna vände, och Watkiss hamnade i frysboxen. Watkiss sökte sig till den kända talangfabriken i Crewe, där han under en säsong var juniorproffs. Karriären såg ut att vara över när Watkiss i stället gifte sig och tog ett jobb på Posten. Efter ett uppehåll på 2 år, blev suget efter fotbollen alltför stort, och Watkiss började spela för Rushall Olympic i West Midlands League. Där stannade han i sex år, arbetade på Posten under veckorna och spelade fotboll på lördagarna. Walsall (då i division 3) upptäckte honom, och han kom till klubben inför säsongen 1993/94. Under debutsäsongen spelade Watkiss 39 matcher och nätade 2 gånger, laget gick bra och missade play-off i sista matchen. Kommande säsong spelade han bara 8 matcher, och Walsall tog klivet upp till 2:an. 1995/96 spolades Watkiss av managern Chris Nicholl och gick till Hereford United i februari 1996. Hereford nådde play-off, men efter avslutad säsong valde Watkiss som 30-åring att gå till Mansfield på fri transfer. Stags manager Andy King var mycket nöjd med sin värvning, och hade tidigare försökt lösa honom från Walsall, men föll på summan, 25,000 pund. Med familjen rotad i Wolverhampton passade Mansfield perfekt för Watkiss, som såg fram emot att spela i Stags. Lagkapten Säsongen 1996/97 debuterade Watkiss, men efter en svag inledning fick managern Andy King sparken. Lagkaptenen Steve Parkin tog över, och det ledde till att Watkiss blev ny lagkapten. 1 mål blev det också, mot Darlington i oktober. I december inledde Watkiss en sex matcher lång avstängning efter ha nått taket för varningar, samt blivit utvisad i en match mot Cambridge. Utvisningen ansågs tveksam, men det hjälpte inte Watkiss. Stags spurtade bra i serien, och var länge med i play-off racet. I en tv-match mot Carlisle i april nickade Watkiss bollen i mål, men domaren ansåg inte att bollen varit över linjen. Repriserna visade sedan att bollen varit inne. 0-0 slutade matchen och laget missade till sist play-off med 5 poäng. 31 matcher spelade Watkiss. 1997/98 började bra, men i september skadade Watkiss ankeln, och missade 6 månader. Efter en titthålsoperation plockade man ut en benbit i januari. Skadan hade hängt med ett tag, men Watkiss hade bitit ihop och spelat på värktabletter. Skadan spårades 18 månader tillbaks i tiden, men Watkiss hade aldrig givit den tid att läka ordentligt. I desperationen att komma från Walsalls kylskåp hade han bl.a. spelat provspelsmatcher med smärtor. I mars gjorde han comeback, men det varade bara i 4 matcher, innan han på nytt slog upp skadan. Slutet av säsongen överskuggades av klubbens likvida problem. Löneutbetalningarna krånglade, och Watkiss, som var spelarnas representant i PFA, uttalade sitt missnöje över klubbens sätt att sköta sin ekonomi. "Klubben nämnde aldrig något om de ekonomiska problemen, men vi har alla räkningar att betala", sade Watkiss. "Om man inte ens kan betala lönerna, hur skall man då ha råd att bygga om Field Mill för 5 miljoner pund?", fortsatte han. I juli 1998 fick Watkiss kasta in handuken. Efter 10 månaders kamp mot skador, var det dags att sätta punkt. Watkiss stannade på 1 mål och 41 ligamatcher för Stags. Totalt blev det 124 matcher i ligasammanhang. Han tog över ungdomslaget efter Tony Ford, och såg fram emot utmaningen. Ungdomarna gick bra i serien, slutade i mitten av densamma, och bl.a. Wolves manager sa att han aldrig sett ett bättre ungdomslag i Mansfield. Watkiss växte in i rollen som manager, och fick också själv insikt i skillnaderna mellan att vara spelare och ledare. "Det kan ibland kännas frusterande när killarna inte gör som man säger, men man känner sig som en far för grabbarna, och jag hoppas att dom vänder sig till mig om saker och ting, precis som jag alltid gjorde till mina managers", kommenterade Watkiss sin nya roll. Under sommaren 1999 avgick Steve Parkin, och det ryktades om att firma Ford-Watkiss skulle ta över. Billy Dearden blev valet. Samtidigt florerade uppgifter om att Watkiss låg bra till som assisterande till Dearden. Ford följde snart efter Parkin till Rochdale. Ordförande Haslam bekräftade att Watkiss, som själv var intresserad, nämndes i diskussionen, men kort efter det anställdes Mark Kearney som Deardens närmaste man. Säsongen 1999/00 tog sig ungdomslaget till fjärde rundan av deras motsvarighet till FA-cupen. I laget ingick bl.a. Liam Lawrence, Lee Williamson, Jamie Clarke och Andy White. Seriespelet gick bra, och Watkiss ansåg att det lyckade cupspelet bara var ren bonus för det unga grabbarna. "En liten klubb som Mansfield måste lita på att man får fram egna produkter till representationlaget. Det är mitt jobb att se till att så blir fallet". I Midland Floodlit Youth Cup avancerade laget fram till final, Watkiss hyllade grabbarna, och efter säsongen belönades Lawrence, Williamson, Andy White och Jervis med proffskontrakt. Samtidigt etablerade sig killar som Alistair Asher, Craig Disley, Bobby Hassell och Michael Sisson i A-laget, också dom drillade av Watkiss i ungdomslaget året innan. Inför säsongen 2000/01 sa Watkiss att det kunde bli svårt att upprepa fjolårets bedrift, med tanke på att många tongivande spelare nu var bofasta i reservlaget och delvis spelade A-lag matcher också. I cupmatcherna fick Watkiss låna bl.a. Lawrence och Williamson, och laget tog sig till kvartsfinal i Youth Alliance Cup. Under sommaren 2001 gav sig Mark Kearney i väg till Northampton Town, och spekulationerna om efterträdaren satte genast igång. Watkiss sa sig tycka det var intressant då många av killarna i laget utvecklats och uppflyttats under dennes tid som ungdomsmanager. "Det skulle vara roligt att få jobba vidare med grabbarna om tillfälle skulle ges". Ett par veckor senare avslöjade klubben sin sämst bevarade hemlighet: Watkiss blev ny assisterande manager till Dearden. Dearden förklarade sitt val med att han ansåg Watkiss vara skräddarsydd för sin nya roll, inte minst åldersmässigt och efter sina meriterande säsonger med ungdomslaget. Watkiss själv kommenterade sitt nya jobb med att han var säker på sin egen kapacitet, och att tiden skulle få utvisa om det räckte eller inte. Att han skulle få jobba med Dearden ansåg han vara ett previlegium, då Dearden "antagligen glömt mer fotboll än Watkiss någonsin skulle kunna lära sig". Ny manager 2001/2002 skulle bli framgångsrik. Watkiss uttalade sig mycket positiv om klubben och jobbet. Han framhöll också sin tacksamhet till Steve Parkin och framförallt Dearden. Samme Dearden som valde att efter jul att ta över Notts Co. Watkiss blev tagen på sängen, och blev både ledsen och förvånad över Deardens klubbyte, men den 9 januari utnämndes han till ny manager. Ordförande Keith Haslam motiverade sitt beslut med att "Watkiss utvecklats mycket under Dearden, fått mer rutin, och är en jordnära kille med en ambitiös målsättning med sitt jobb". Han drog också paralleller med tidigare managern Steve Parkin. Watkiss själv sa att "Det är ett stort steg uppåt, men jag tror på min kompetens som fotbollstränare. Chansen kom bara lite fortare än jag än jag räknat med" Även bland spelarna var det positiva tongångar. Bl.a. Craig Disley hyllade öppet den nye tränaren. Watkiss första uppgift blev att övertala målspottaren Chris Greenacre att stanna kvar i klubben säsongen ut. "Jag sa åt honom att han knappast skulle få en bättre chans att uppnå något stort, och att han skulle vara en vital del av det". Greenacre stannade, men skador på Disley och Lawrence skapade oro för slutspurten. Watkiss visade prov på fin känsla när han plockade in rutinerade David Kelly och Scott Sellars, samt lånade in Derbys Adam Murray. Murray gjorde 7 mål på 12 matcher som mittfältare. Uppflyttningskampen såg ut att förloras när man ett tag låg 4 poäng efter med 5 matcher kvar. Men saker och ting verkade gå Stags och Watkiss väg. Laget slog huvudkonkurrenten Cheltenham, och hade ett hyffsat utgångsläge inför avgörandet. Resultat gick åt rätt håll, och Watkiss såg Cheltenham förlora mot Carlisle i en uppskjuten match, "Jag såg matchen tillsammans med Rochdales manager John Hollins. Rochdale var tvunget att lita på Carlisle för att ha chans på uppflyttning, och "vi närmast höll våra tummar ihop", sa Watkiss till en radiokanal efter matchen. I slutomgången vann Stags över Carlisle, och fick se Plymouth besegra Cheltenham. Uppflyttningen var ett faktum! Stora glädjescener utspelades på Field Mill efter matchen, och Watkiss hissades av segerrusiga fans. Watkiss kommenterade uppflyttningen, "ibland är det din dag i fotbollens värld, idag var det en sådan". Han sade också att hans dag "inte alls varit dålig"... Inför 2002/2003 förlängde klubben Watkiss kontrakt med 3 år. Mansfield blev riktiga underdogs inför division 2 spelet. Laget tappade viktiga kuggar, och trots seger i premiären så radades stora förluster upp på varandra. Watkiss började känna pressen på sig, men sade att han inte skulle kasta in handduken. Efter 1-6 mot Oldham konstaterade han att "Vi har ett stort jobb framför oss". Början till slutet blev 4-5 matchen mot Bristol City. Stags tappade 4-2 till 4-5 från minut 87! När sedan Port Vale vann med 4-2 sammanfattade Watkiss: "Jag kommer att fortsätta mitt jobb tills jag blir tillsagd någonting annat, spelarna måste vara ärliga nog att kunna säga att dom underpresterar". Två dagar senare fick Watkiss gå. Det spekulerades i huruvida Watkiss fått sparken eller avgått själv. Ordförande Haslam klargjorde att en kompromiss nåtts mellan klubben och Watkiss. Watkiss satte ett föga smickrande klubbrekord via 96 insläppta mål på 45 matcher. Watkiss kommenterade senare sin avgång, "Det första jag gjorde var att spendera mer tid med familjen. Det blev långa arbetsdagar som manager, men jag är öppen för nya anbud. Jag ser ingen prestigeförlust i att bli assisterande manager eller ungdomsansvarig i någon annan klubb". Stuart Watkiss lotsade fram runt 10 spelare från ungdomsleden till A-laget. Han förde upp klubben i seriesystemet för första gången på 10 år. Mansfield Town är för alltid tacksam för Watkiss insatser, och önskar honom lycka till i sin fortsatta karriär. Till toppen av sidan --->

Gary Tallon 1997-2000 Irländaren Gary Tallon kom till Mansfield på ett månadskontrakt i december 1997. Klubben led av många skador, bara 13 spelare var matchdugliga. Managern Steve Parkin kommenterade ankomsten av Tallon med att "en välmående klubb, är en klubb med konkurrens om platserna". Tallon började spela fotboll i 8-års åldern, när han var 18 år blev han proffs i irländska Drogheda United. Han provspelade för Liverpool, men hamnade i Blackburn Rovers. Där blev det inte många A-lags framträdande, men han var reserv i ett par Champions League matcher. Reservlagsmatch Tallon sökte sig till Kilmarnock, sparsamt med speltid även där, så han lånades ut till Chester och Barnsley. Han upptäcktes också av Parkin i Barnsleys tröja under en reservlagsmatch på Field Mill. Tallon debuterade mot Torquay i december 1997. Han visade direkt kvaliteér på sin plats till vänster på mittfältet, och belönades med ett nytt kontrakt över följande säsong. Laget radade upp 6 förlustfria matcher, och han gjorde sitt första mål hemma mot Peterborough i mars 1998. Tallon blev en publikfavorit med sin tuffa spelstil, men laget missade tyvärr play-off. Efter säsongen kunde han lägga till 28 matcher för Mansfield i sin meritlista. Följande säsong blev det 42 matcher, och laget slutade i mitten av tabellen. De matcher han missade berodde på avstängningar p.g.a gula kort. Tallon konstaterade att det aldrig är roligt med avstängningar, men att det är sånt han får räkna med p.g.a hans spelstil. "Det är ingenting jag är stolt över, men jag tror inte det är någon idé att byta spelstil". Säsongen 1999/2000 blev det bara 15 matcher, då Tallon först skadade ljumsken, och senare fick göra en titthålsoperation i sitt knä. Klubben hade före säsongsstarten förlängt kontraktet med Tallon i 2 år. Sommaren 2000 visade det sig att karriären var över p.g.a knäproblemen. 85 matcher och 2 mål blev Gary Tallons facit i Stags. Till toppen av sidan --->

Lee Peacock 1997-1999 Lee Peacock värvades från Carlisle i oktober 1997. Transfersumman nämndes vara mellan 90,000-150,000 pund. Oavsett vilket som egentligen var fallet slog klubben ett nytt transferrekord. Peacock fick reda på Stags intresse på sin 21:a födelsedag via Carlisle´s ordförande Michael Knighton. Han ställde sig positiv till en övergång, trots att det skulle innebära ett kliv nedåt i seriesystemet, då han en tid stått utanför starelvan i Carlisle, delvis p.g.a skador. Stags manager Steve Parkin jublade över sitt nyförvärv, och erkände efteråt att han inte trott att Carlisle skulle vara villiga att släppa Peacock. 1997 blev ett lyckat år för Peacock som vann Auto Windscreen Shield finalen på Wembley efter straffar, och uppflyttades med Carlisle. 9 mål gjorde han, och debuterade Skottlands U-21 landslag. Peacock tacklade i oktober 1996 Stags David Kerr, så illa att dennes ben gick av. "Det absolut värsta ögonblicket i min karriär, och jag satt i mina egna tårar efter matchen", har Peacock senare sagt om det. Kerr verkade som tur var ha glömt det intermezzot när Peacock anlände till klubben. Kanske var det ödets ironi när Peacock i november 1997 nickade in en perfekt slagen hörna av Kerr i dennes comeback efter benbrottet! Peacock nätade 5 gånger på 30 matcher under säsongen. Han bildade anfallspar med Steve Whitehall, som gjorde 26 mål. Han erkände också att han kände lite frustration att dela målchanser med Whitehall. "Han ville ofta ha bolllen", sa Peacock om Whitehall. Årets spelare Whitehall försvann efter säsongen, och Peacock nätade 19 gånger. Bl.a. ett par straffar och frisparksmål, samt ett hat-trick mot Barnet. F.ö. den första matchen med självlysande boll. Bl.a. ett par straffar och frisparksmål, samt ett hat-trick mot Barnet. Klubben toppade ett tag ligan, och Peacock låg i toppen av skytteligan. Han blev årets spelare i klubben, och Peacock´s målsinne intresserade flera större klubbar, däribland QPR och Middlesbrough. Lee Peacock stannade dock kvar i Stags till början av säsongen 1999/00, då han efter totalt 8 mål, i oktober såldes till Manchester City för 500,000 pund. Till toppen av sidan --->

Ian Bowling 1995-2000 Målvakten Ian Bowling anslöt till klubben inför säsongen 1995/96. Han debuterade under träningslägret på Cypern. 29-årige Bowling skulle ersätta flyktade Darren Ward, och hade spelat närmare 300 ligamatcher för klubbar som Lincoln, Sheffield Wednesday och Bradford. Hans dröm hade varit att spela för sitt favoritlag Sheffield Wednesday, och det fick han göra i Inter-toto cupen. Bowling visade direkt att han var en man att lita på. Han utsågs ofta till matchens spelare, men ett misstag i 1-1 matchen mot Scunthorpe kostade honom förstaplatsen till Jason Trinder, men när denne blev skadad tog Bowling återigen chansen. Han spelade bra, men blev utvisad i en match mot Lincoln. Under avstängningen tog Trinder över igen, men efter ett par svaga insatser lämnade denne snart klubben. Bowling tvingades spela med ett brutet finger under flera veckor, det gjorde ont, men gick bra ändå. Bowling spelade 49 matcher, och sopade hem priser som bl.a. årets spelare i klubben. 1996/97 spelade Bowling halva säsongen under korta veckokontrakt, när han senare skrev på för en längre tid hyllades han av avgående managern Andy King. "Bowling har spelat riktigt bra, och räddat oss i flera matcher". Bowling spelade samtliga matcher, vann priset som året spelare igen, och detta ledde till att lovande Nicky Weaver såldes till Manchester City för 200,000 pund. Bowling spelade hela säsongen tejpad, eftersom han hade problem med en trasig knoge. Av det märktes ingenting. Spelade hårt tejpad 1997/98 började lika bra, men i oktober fick han operera en armbåge. Komplikationer följde i och med att armen blev infekterad, och svällde upp. Klubben lånade in Manchester United´s Paul Gibson som ersättare. Denne fick dock inte spela i cuperna, och Bowling fick spela i FA-cupen mot Oldham hårt tejpad. Gibson stod i ligan, ända tills han i januari skadade sig svårt, vilket ledde till att Bowling fick tillbaka platsen. Han inledde sin comeback med att bli utsedd till matchens lirare... Bowling behöll platsen säsongen ut. Trots skadorna spelade han 40 matcher. 1998/99 inleddes med att Bowling signerade ett nytt 2-års kontrakt. Han fick en lättare ljumskskada, men fortsatte spela utan att träna. Skadan förvärrades eftersom, och i november lånades in Stuart Naylor som ersättare. Dessvärre skadades också Naylor, och Bowling tvingades till en tidigarelagd comeback. Han höll ut till januari då Naylor var tillbaka, och Bowling lades på operationsbordet. Under februari gjorde han comeback igen, och ledde laget sånär till play-off. I slutskedet av säsongen, skadade Bowling armen i en match mot Exeter. Armen visade sig vara av och Bowling fick ta sommarlov. 43 matcher blev det, trots att han varit skadedrabbad igen. Han fick också lokaltidningen CHAD´s pris som årets spelare i klubben. I oktober 1999 gjorde Bowling comeback i FA-cupen mot Bristol City. Han sa att han fått dystra prognoser av läkarna under sommaren ang. spel den kommande säsongen, han opererade bl.a. in en metallplatta. I januari var det dax igen, Bowling skadade knäet, vilket ledde till en operation som spolierade resten av säsongen. Glyn Thompson lånades in. 13 matcher blev facit. Efter säsongen opererades Bowling igen, både armen och knäet justerades. Manager Dearden konstaterade att Bowling skulle få bevisa att han var återställd innan han erbjöds nytt kontrakt. Hursomhelst, Bowling inledde 2000/01 som första målvakt, men efter dyrbara misstag i de första matcherna gavs förstaplatsen till Bobby Mimms. Billy Dearden gav Bowling fri transfer. "Enligt min åsikt är inte Ian samma spelare som innan skadorna, det var ett tufft beslut, men nödvändigt". Så efter 4 säsonger var Ian Bowlings karriär i Mansfield Town över. Årets spelare 3 av 4 år, och massor av andra utmärkelser blev Bowlings facit i klubben. Inte minst för alltid ihågkommen av supportrarna för sina insatser i klubben. Till toppen av sidan --->

Kevin Bird 1972-1983 Kevin Bird är en sann legend på Field Mill. På 11 säsonger blev det 445 matcher och 63 mål för den nickstarke försvararen. Hans 31 matcher för Stags i ligacupen är fortfarande klubbrekord. Bird föddes 1952 strax utanför Doncaster, som också blev hans första klubb. Vid en ålder av 20 fick han fri transfer från klubben, och snappades upp av Stags manager Danny Williams. Williams assistent Frank Marshall hade själv haft Bird i sitt lag tidigare i Doncaster, och visste vad han gick för. Efter ett provspel på tre månader signerade Bird ett fulltidskontrakt i oktober, och debuterade i 4-1 matchen mot Chester. Lokaltidningen CHAD uppmärksammade debuten, journalisten Stan Searl lovordade den 20-årige Bird som tilldelats tröja nummer 6. Han gjorde sitt första mål i Stagströjan en 1-2 match mot Gillingham. Dessvärre degraderades klubben efter 9 raka säsonger i division 3. 1972/73 blommade Bird ut till en riktig publikfavorit, och laget spelade riktigt bra fram till nyåret. Under vårvintern hamnade laget i en riktig formsvacka och vannn bara 6 av 20 matcher. Vid vinst i sista matchen mot Cambridge hade man trots allt tagit steget upp, men ledning två gånger om hjälpte inte, förlust med 2-3 och motståndarna tog platsen upp till trean i stället. Säsongen efter nätade Bird 8 gånger, men laget var svagt och slutade på 17:e plats i ligan. 1974/75 gick laget som på räls, och vann ligan. Bird själv missade spel under hösten p.g.a en ankelskada han ironiskt nog ådrog sig i en cupmatch mot Doncaster. Följande säsong sladdade laget länge och väl i botten, men spurtade starkt och klarade kontraktet med god marginal. Bird själv missade vändningen i februari, då han istället opererades och plockade bort broskbildningar. Han hann dock med ett par bejublade mål, de flesta på nick naturligtvis. Uppflyttning 1976/77 blev en milstolpe i klubbens historia. Bird bidrog med sina 8 mål till att laget avancerade till division II. Han skolades om till högerback, och satte bl.a. ett mål i matchen mot Wrexham som säkrade ligasegern. Året efter blev en tung säsong, där nedflyttning var oundvikligt. Bird gjorde 4 mål, och har själv senare sagt att säsongen var höjdpunkten i hans karriär. Tillbaka i division III 1978/79 nätade Bird 4 gånger, och laget slutade på en 18:e plats. Värvningen av högerbacken Bob Curtis innebar att Bird fick återgå till mittbackspositionen igen. Han blev också ny lagkapten efter Gordon Hodgson, vilket han förblev tills han blev släppt från klubben. 1979/80 innebar degradering ur division III, och det var en mycket besviken Bird som fick inse detta. Bird spelade ofta halvskadad, för att täcka upp andra skador i laget. Managern Mick Jones hyllade sin lagkapten, och menade att "skulle han haft tillgång till ett halvdussin Birds skulle laget vunnit ligan". 7 mål på 38 matcher blev det för Bird. Säsongen 1980/81 låg laget länge med i uppflyttningsracet, men en bedrövlig avslutning innebar missat avancemang. Bird bidrog starkt med sina 5 mål till segrarna mot bl.a. Bradford och Bournemouth under oktober månad. Under hösten passerade Bird 300 matcher i klubben, och uppmärksammades för det före en match mot Peterborough. Säsongen efter var Bird skadedrabbad, och spelade bara 26 matcher (2 mål). Han kunde stoltsera med att trots sin långa karriär aldrig blivit petad. 1982/83 fortsatte skadebekymren för Bird, och han spelade bara 29 matcher (2 mål). Hans sista match i Stagströjan var mot Peterborough den 7:e maj 1983, och Bird gjorde ett mål. Som så ofta annars nickade Bird in bollen bakom en maktlös målvakt. Två dagar senare spelades en tack-och-adjö match mot Aston Villa till Kevin Birds ära. 2,903 åskådare såg Villa vinna med 3-1. Manager Ian Greaves löste Bird från sitt kontrakt, och karriären i Stags var över. "Det kom inte direkt som en chock för mig", kommenterade Bird själv händelsen. "Men lite ledsamt var det allt att tvingas lämna Field Mill, jag har upplevt mycket här", fortsatte han. Bird gick till Huddersfield, för att tillsist avsluta sin karriär i klubbar utanför ligasystemet. Som tidigare nämnts toppade säsongen 77/78 Birds karriär enligt honom själv. Rykten gick om att Tottenham var intresserade av hans tjänster genom en affär inkluderad Spurs Gerry Armstrong. Vidare konstaterade Bird att 10 missade straffar kostade laget runt 10 poäng, vilka hade kunnat klara nytt kontrakt den säsongen. Att själv bli manager efter avslutat aktivt spel fanns inte med i bilden. Kevin Bird spelade 11 säsonger i klubben, och hade under sin tid i Stags 7 olika managers. Till toppen av sidan --->

Till minne av Gordon Hodgson 1952-1999 Gordon Hodgson avled vid 46 års ålder i april 1999. Hodgson spelade 4 säsonger i klubben, under de mest händelserika åren i klubbens historia, och är en av de bästa mittfältarna i Stags genom tiderna. Han föddes i Newcastle, och anslöt till United vid 18-års ålder. Han var med i truppen på Wembley under FA Cup Finalen 1974. Hodgson blev även uttagen i Engelska ungdomslandslaget. I maj 1974 kom Hodgson till Mansfield, stannade till september 1978, och missade bara 2 (!) matcher under den tiden!!! Egentligen helt osannolikt i dagens tuffa fotbollsvärld. Han spelade totalt 184 matcher och nätade 24 gånger. Här lite korta fakta om Gordon Hodgson´s fyra säsonger i Stags: 1974-75 # Ligavinnare division 4 # Första målet kom mot Cambridge i september, av totalt 10 # Fem gånger utsedd till matchens spelare # Uttagen i årets lag division 4 1975-76 # 7 mål # Flest utnämningar till matchens spelare 1976-77 # Ligavinnare division 3 # Matchens spelare 9 gånger # Blev utsedd till ny lagkapten 1977-78 # 2 mål # Spel i gamla division II (Näst högsta serien) Säsongen 1978/79 spelade Gordon Hodgson 8 matcher innan han i september såldes till Oxford United. Hodgson själv kommenterade flytten som "överraskande" eftersom han under sina år i klubben tackat nej till ett flertal anbud. Han och hans familj hade rotat sig i området, och Hodgson hade trivts mycket bra i klubben. Nye managern Billy Bingham undvek att svara på varför Hodgson skeppades iväg, mer än att klubben behövde pengar och att det var tid för honom att gå vidare i sin karriär. Efter 2 år i Oxford drog Hodgson vidare till Peterborough United, där han avslutade sin karriär, och sadlade om till polis. Inför hemmamatchen mot Southend 1999 hölls en tyst minut på Field Mill. Gordon Hodgson blev 46 år gammal. Till toppen av sidan --->

Ray Clarke 1974-1976 Ray Clarke föddes den 25 september 1952, och inledde sin karriär i Tottenham Hotspur 1969. I ungdomslaget spelade han tillsammans med bl.a. Graeme Souness och Barry Daines. Efter ett par säsonger i klubben, men bara en match i representationslaget, såldes han till Swindon för 8,000 pund. Det blev bara en säsong i Swindon (15 matcher-2 mål), innan han i augusti 1974 gick till Stags för samma summa. På den tiden var det en stor summa för en klubb av Mansfields storlek. Det blev mål redan i andra matchen, och tillslut 30 mål (bl.a. ett hat-trick mot Doncaster) på totalt 53 matcher under debutsäsongen. Tillsammans med Terry Ecclestone bildade Clarke ett fruktat anfallspar, som starkt bidrog till att klubben vann ligan. Clarke blev också uttagen i årets lag för division 4. Säsongen 1975/76 blev det 58 matcher och 37 mål. Clarke bidrog i allra högsta grad till att Stags kunde klara sig kvar i trean. Clarke gjorde 2 hat-trick, bl.a. i september mot Walsall i 4-1 matchen på Field Mill. Han gjorde också viktiga mål i cupspelet, bl.a. i en minnesvärd match mot Wolverhampton i ligacupen. Bara dagar efter att säsongen avslutats, chockade Clarke alla genom sin begäran att sättas upp på transferlistan. Han förklarade att trivdes i klubben, men ville helt enkelt spela i en högre serie än division 3. Först ut med ett bud på 40,000 pund, var division 3 mästarna Hereford. Budet nekades, och Clarke såldes istället i juli månad för dåvarande rekordsumman 90,000 pund till holländska Sparta Rotterdam. Under två säsonger på Field Mill nätade Clarke 59 ligamål, och missade bara en match. Det blev 3 säsonger utomlands, först i Sparta, senare Ajax, för att avsluta i belgiska Brügge. I Sparta gick det mesta fel, och han hamnade i onåd hos fansen, innan han tillslut anpassade sig och kom igång med målskyttet. Ajaxtiden gick bättre, men när Brighton i division 1 lockade med ett kontrakt så flyttade Clarke tillbaka till England. I oktober 1979 gick flyttlasset hem för den nätta summan av 200.000 pund. Clarke hjälpte Albions klara nytt kontrakt med sina 8 mål. I januari 1980 ställdes Clarke mot Mansfield i FA-cupen. Han sänkte sitt gamla lag med sitt 2-0 mål, och efteråt erkände Clarke att "det inte kändes bra när bollen gick i mål". "Jag kände mig kluven. Givetvis är jag Brighton-spelare, men jag hade två fina år här", fortsatte han. Clarke spelade sedan i Newcastle United, och gjorde sin sista match i februari 1981 mot QPR. Sedan var han tvungen att sluta spela p.g.a en elakartad höftskada. Efter karriären blev det restaurangbranschen, då han inte fick något jobb inom fotbollen. Gamle kompisen Graeme Souness värvade Clarke som talangscout, som senare blev reservlagscoach i Southampton, för att sedan hoppa på jobbet som talangscout för Coventry City, med sin bas i holländska Haag. Till toppen av sidan --->

Dave Caldwell 1979-1985 Dave Caldwell föddes i skottska Aberdeen 1960. 18 år gammal kom han till Mansfield från Inverness Caledonian i juni 1979. Första säsongen blev det 1 match från start, samt två inhopp. Debuten skedde i september 1979 mot Reading, när han fick hoppa in i efter 75 minuter. 1980/81 blev det fler framträdanden i A-laget. 31 matcher från start, plus 5 inhopp samt 11 mål. Första målet kom mot Doncaster Rovers i ligacupen. Efter succén väntade bänken ett par matcher. Managern Mick Jones förklarade det hela med att det var bäst att ta ned Caldwell på jorden, och låta honom förtjäna sin plats i laget. I FA-cupen samma år kom ett av Caldwell´s vackraste mål i Stagströjan. Mot amatörlaget Mossley visade han upp ett elegant solomål. Russ Allen och Dave Caldwell började hitta varandra, och framtiden sågs an med tillförsikt. Dessvärre skadades Allen, Jim Lumby inhandlades som ersättare. De två gjorde omedelbar succé, efter bl.a. 4-1 över Crewe samt 5-0 mot Port Vale. Laget hängde med i toppen, men avstängningar och skador medförde att formen dalade. Caldwell avslutade säsongen med att bli utvisad mot Scunthorpe, efter att ha sparkat på en liggande motståndare. 1981/82 blev det 38 matcher och 10 mål. Måltorka var ordet för Calwell. Inte förrän i oktober lyckades han näta för första gången. Efter att i slutet av mars ha missat 14 matcher p.g.a en ljumskskada, nätade Caldwell två gånger i sin comeback i en match mot Halifax. I säsongens slutskede steg Caldwell´s formkurva, och den avrundades med mål mot Torquay inför blygsamma 1,392 på Field Mill. Säsongen 1982/83 deltog han i 42 matcher, och gjorde 11 mål. Caldwell kritiserade klubben för att in te satsa och begärde att bli uppsatt på transferlistan. Efter 2 veckor ändrade han sig, togs bort från listan och bad om ursäkt för sitt utspel. Laget parkerade i mitten av ligan, och Caldwell gjorde sitt sista mål för säsongen i april mot York. 1983/84 blev det 43 matcher och hela 23 mål för Caldwell. Caldwell hade hamnat i klammeri med rättvisan (rattonykterhet), och det blev än värre när han helt sonika lämnade domstolen innan målet var avklarat! Caldwell förklarade det hela med att han trodde att han skulle missa avresan till en bortamatch i Huddersfield. Han gjorde dessutom mål mot Huddersfield (1-5), och arresterades senare när han återvände till Nottingham! 1 år utan körkort och pengaböter blev tillsist Caldwell´s straff. Efter en säsong med toppar och djupa dalar uttalade sig Caldwell: "Jag har fått min beskärda del av kritiken, men jag har gjort 23 mål i ett bottenlag. Jag kan tänka mig att spela vidare i klubben, men tror inte att intresset är ömsesidigt". 3 dagar senare erbjöds han nytt kontrakt. Säsongen 1984/85 blev början till slutet för Caldwell i Stagströjan. Trots en turbulent säsong blev det 26 matcher och 11 mål. Ett minnesvärt mål kom i FA-cup mötet mot Rotherdam. Caldwell nätade redan efter 11 sekunder! Veckan efter chockade Caldwell fansen igen genom sin begäran att bli såld. Hans förklaring till denna begäran var att han efter 5 år i klubben behövde en nytändning i ny miljö. Manager Ian Greaves ville behålla sin målspottare, men konstaterade krasst att man inte kunde ha kvar en spelare som ville flytta. Caldwell lånades ut till Carlisle, och efter två månader återvände han, bara för att direkt ansluta till Swindon via ett nytt låneavtal. Tanken var att det skulle bli en permanent övergång, men efter 1 månad utan större succé var Caldwell tillbaka i Stags. Vårsäsongen spolierades av skador och avstängningar. Sin sista match i klubben spelade han mot Wigan i en cupmatch (Freight Rover Trophy), där Stags förlorade på straffar och missade finalen på Wembley. Innan följande säsong startade såldes Caldwell till Chesterfield för 12,000 pund, under en turbulent transfervecka i klubben. Colin Calderwood gick till Swindon, och Keith Cassells samt Neville Chamberlain anlände till Field Mill. Han fick ett brokigt slut på karriären med massor av avstängningar och spel i klubbar som Torquay United och belgiska K V. I maj 1992 löstes han från sin nygamla klubb Chesterfield, och karriären var över. 188 matcher och 66 mål blev Dave Caldwell´s facit i Mansfield Town. Till toppen av sidan --->

Ken Wagstaff 1960-1964 Ken Wagstaff är en riktig legend på Field Mill. Vid 17-års ålder debuterade han i augusti 1960 en match mot Rochdale. Och vilken debut sen: 2 mål av Wagstaff i 2-1 segern! Han fortsatte med att näta ytterligare 7 gånger på 29 matcher den säsongen. 1961-62 blev det 15 mål, men fler var i vardande. Säsongen efter exploderade Wagstaff, i anfallspar med Roy Chapman, sköt han totalt 40 mål och klubben gick upp till division 3. Wagstaff själv blev en stor publikfavorit på Field Mill. 1963-64 fortsatte målgörandet, och det blev ytterligare 29 mål. Dessvärre (för Mansfield) gick inte målgörandet andra klubbar obemärkt förbi. Hull City plockade över Ken Wagstaff till Boothferry Park för 40,000 pund i november 1964. Totalt gjorde han 105 mål på 196 matcher i Stags, och över 300 mål i hela sin karriär. Nyligen valdes Ken Wagstaff till Mansfield Town´s bästa spelare genom tiderna. Wagstaff mottog priset före en hemmamatch mot Cardiff, och möttes av stående ovationer. Till toppen av sidan --->

Jason Pearcey 1989-1994 Efter 3 säsonger i Mansfields ungdomslag, debuterade han i A-laget den 13:e maj 1989. 0-0 mot Aldershot, och Pearcey kom undan sin debut med beröm godkännt. Stags manager George Foster kommenterade debuten: "Han gjorde ett par fina räddningar, men måste fortsätta träna hårt för att uppnå sina mål". Säsongen 1989/90 hann ända in i april innan Pearcey fick göra säsongsdebut. Han debuterade på hemmaplan i en minnesvärd 5-2 match på Field Mill mot Birmingham. Pearcey kommenterade själv efter matchen: "Jag fick besked om att jag skulle spela strax innan matchen. Min familj hann inte ens hit. Grabbarna i laget hjälpte mig igenom matchen". I matchen efter, 1-1 mot Reading, blev han utsedd till matchens spelare. Managern George Foster menade att 18-årige Pearcey "nu minskat avståndet mellan pojke och man". Följande match sprack bubblan, 0-4 mot Preston, men Foster försvarade sin unge målvakt: "Vi kan inte skylla på Jason. Alla bidrog till att det gick som det gick". Pearcey höll nollan de två följande matcherna, men när Andy Beasley (som blev årets spelare i klubben) återvände efter sin skada, förpassades Pearcey till bänken igen. Säsongen 1990/91 kom in i februari innan Pearcey fick en ny chans i målet. Efter 2 vinster på 3 matcher sammanfattade assisterande managern Billy Dearden: "Jason har en framtid inom fotbollen, och här hos oss. Han har gjort ett par misstag, som alla i hans ålder gör, men han får bygga upp sitt självförtroende allt eftersom. Vi vann 2 av 3 matcher med Jason i målet så vi har inget att klaga på". I april fick han återigen chansen i målet, och höll två nollor, vilket ledde till att han fick nya handskar! Foster hade lovat honom ett par nya handskar om han nollade dubbelt, vilket han alltså gjorde. Efter 3-3 mot Leyton Orient var Beasley spelklar igen, vilket än en gång förpassade Pearcey till bänken. 1991/92 inleddes med att Beasley gick skadad, Pearcey tog chansen, och stod i 10 matcher (2 nollor). Dessvärre lastades han för förlusten mot Burnley med 2-3 efter 2 tafatta ingripanden som ledde till baklängesmål. I cupmatchen mot Preston storspelade Pearcey i den tv-sända matchen. Matchen avbröts i halvtid p.g.a dimma. I omspelet fick han sedan bära hundhuvudet efter ett sent insläppt segermål för Preston. Phil Kite (Sheffield U) lånades in, och Pearcey hamnade i frysboxen. Efter 2 månader var lånet över, och Pearcey gjorde comeback. Han tog chansen och bidrog starkt till lagets uppflyttning. Han vaktade också målet i den nervkittlande sista omgången när allt blev klart. 23 matcher, inkluderat dom 16 sista, blev det för Pearcey tillslut. Pearcey kommenterade säsongen: "Det var inte roligt under vintern. Jag trodde mina chanser var förbrukade, men lyckligtvis fick jag en till. Nu gäller det att behålla förstaplatsen, med all respekt för Beasley, men jag har varit här i 2 år nu, och vill ha platsen". Darren Ward införskaffades inför 1992/93, och lokaltidningen The CHAD konstaterade att Stags nu var en av få klubbar i de lägre divisionerna med 3 potentiella förstamålvakter. Med Beasley på skadelistan stod valet mellan Ward och Pearcey, och det blev den sistnämnda. I 28 raka matcher vaktade han målet. Pearcey storspelade och utsågs också flera gånger till matchens spelare. I oktober fick han också priset som månadens spelare. Efter hjältematcher mot bl.a. Newcastle i ligacupen, där han höll på att rädda laget vidare i cupen. Vid julen fick Pearcey ett nytt 2-års kontrakt, och manager Foster var mycket nöjd med sin målvakt. Efter jul vände vindarna och efter några enkla mål i baken valde Foster att byta målvakt. Ward tog över, men Pearcey fick på nytt chansen i april. Men 10 insläppta mål på 5 matcher innebar att Ward fick ta över i de 2 sista matcherna för säsongen. Totalt blev det 38 matcher för Pearcey. 1993/94 blev det bara 12 matcher, och Ward tog över som första val. Andy King satsade på Ward, men med 3 matcher kvar gav överraskande Pearcey chansen igen. King:"Ward är förmodligen den bästa målvakten såväl i serien som utanför, men Jason har visat god moral och är värd den här chansen". Efter 4 mål i baken på 2 matcher återinstallerades Ward i målet i sista matchen för säsongen. 1994/95 blev det bara 4 matcher, och han hamnade i onåd hos de egna fansen. I oktober fick han chansen när Ward gick skadad, och spelade bra. I en match mot Torquay boxade Pearcey in ett inlägg i eget mål, och i en 0-1 match mot Doncaster på Field Mill buade delar av hemmapubliken ut honom. Managern Andy King försvarade sin målvakt: "Delar av fansens behandling av Jason var bedrövlig. Alla som spelar i en Stagströja borde stöttas och pushas fram på planen. Han är ju en Mansfieldgrabb, inte någon alien eller något lån från Chesterfield". Pearcey själv konstaterade med tårar i ögonen att "varje gång han spelade sågades han av publiken". Fortsatte vidare: "Ward är en klasspelare, men varför skall jag straffas för det?". Tack vare King fick Pearcey en provspelsperiod hos Everton. Det gick bra, men just när övergången skulle slutföras, fick Everton´s manager Mike Walker sparken. Övergången rann ut i sanden. Pearcey själv var naturligtvis besviken, men dagarna efter lånades han ut till division 1 laget Grimsby. Bara några veckor senare såldes han för en symboliskt summa till just Grimsby. King konstaterade: Jason är en fin grabb, och jag rankar honom högt. Men han vill inte spela kvar här, och delar av fansen vill inte ha kvar honom heller. Jason gav svar på tal genom att istället ta två kliv uppåt i seriesystemet". Tre säsonger i Grimsby följdes av ytterligare 2 i Brentford. I oktober 2000 var karriären över. En elakartad lårskada tvingade fram beslutet. Pearcey kommenterade det hela: "Jag fick över 10 år i fotbollens tjänst, så jag är mer än nöjd. Det viktigaste är jag fortfarande kan gå utan problem". I Mansfield blev det 91 matcher för Jason Pearcey. Till toppen av sidan --->

Källa: Stagsnet, Martin Shaw & Paul Taylor

--- Välj sida --- ------ Arsenal Aston Villa Birmingham Blackburn Bolton Burnley Chelsea Everton Fulham Hull City Liverpool Manchester C Manchester U Portsmouth Stoke Sunderland Tottenham West Ham Wigan Wolves ------ Bristol City Cardiff Coventry Crystal Palace Derby Ipswich Leicester Middlesbrough Newcastle Nottingham Plymouth QPR Reading Sheffield U Sheffield W Swansea Watford WBA ------ Brighton Charlton Colchester Leeds United Leyton Orient Millwall Norwich Southampton ------ Barnet Bradford City Crewe Notts County Shrewsbury ------ AFC Wimbledon Mansfield Oxford ------ England

	13:00 Salavat Yulaev-Neftekhimik Nizhnekamsk
	13:45 Aston Villa-Wolverhampton
	15:30 Frankfurt-Bayern München
» Se alla matcher