Start
Artiklar
Matcher
Truppen
Klubbfakta
Field Mill
Historia
Legender
Staden
Läsvärt
Forum
Redaktion
Länkar

Stags genom tiderna

1897-1903 : 1903-1910 : 1910-1918 : 1919-1929 : 1930-1939 1940-1949 : 1950-1959 : 1960-1969 : 1970-1979 : 1990-2000

1897-1903 Mansfield Town bildades 1897, under namnet Mansfield Wesleyans, av Frederick Abraham och Thomas Cripwell, under ett möte som hölls i Wesleyan Church på Bridge Street. Under klubbens första år fanns ingen organiserad ligafotboll, så laget spelade vänskapsmatcher samt deltog i lokala cuper. Den 4 september 1897 spelades den första matchen, mot Sherwood Foresters, med 2-2 som slutresultat. Stags spelade i ljusblåadräkter med chockladbruna ränder, och höll till på Westfield Lane. Inför säsongen 1902/03 beslutade sig klubben för att deltaga i Mansfieldsdistriktets amatörliga (M & D A League). Sagt och gjort, den 6 september 1902 spelade klubben sin första seriematch. Det blev bortaförlust med 0-1 mot Mansfield Corinthians. Den klassiska första Stagselvan: Hodgkins, Benton, Sadler, Hibbert, Trenam, Osborne, Martin, Tattersall, Wilson, Gunthorpe, samt Abraham. Tilläggas kan att Walter Tattersall senare fortsatte sin karriär i Tottenham och Watford. Veckan efter var det dags för andra matchen. 0-13 mot Shirebrook Swifts! Ett ännu idag stående klubbrekord. Laget repade sig dock, och kunde konstatera att första säsongen i seriespel slutade med en total 7:e plats i en serie bestånde av 12 lag. Till toppen av sidan --->

1903-1910 Laget visade sig vara riktigt bra, och säsongen 1903/04 slutade man på 3:e plats. Tilläggas skall att klubben fick ett straff på -2 poäng för att ha använt en oregistrerad spelare. Med dessa två poäng tillgodoräknade skulle Stags slutat 2:a. Hemmamatcherna spelades numera på The Newgate Lane Ground. De två efterföljande säsongerna slutade man på 5:e respektive 3:e plats i ligan. Sommaren 1906 slopades ordet Amatör i liganamnet, vilket ledde till att kyrkans ledning förbjöd laget att kalla sig Wesleyans. Klubben bytte namn till Mansfield Wesley, och bröt banden med kyrkan. Med nytt namn och en mer professionell inställning anmälde sig klubben till den större Notts & District League. En fin 6:e plats mot bättre motstånd visade att klubben gjort fina framsteg. Ytterligare bevis på det var att man nu även fick deltaga i större cuper. Under säsongen 1906/07 fick man också spela sin första cupfinal (Mansfield Hospitals Charity Cup), dessvärre blev det en 1-4 förlust mot rivalerna Mansfield Mechanics. Säsongen efter innebar en 5:e plats i ligan, utan större framgångar i cupspelet. 1908/09 innehöll ett par riktiga målfester, resultat som 8-0 och 9-0 står inskrivet i historieböckerna. Störste målgöraren var Jack Needham, som nätade hela 46 gånger på 35 matcher, bl.a. fyra mål i fyra matcher samt tre hat-trick. Han upptäcktes också av större klubbar, och värvades till Birmingham för att där fortsätta en fin karriär i Football League. Värvarskandal 1909/10 blev en skakig historia, då styrelserepresentanter, bl.a. ordförande Fred Abraham avgick. Senare kom det fram att klubben hade värvat en spelare under en helgdag, vilket var förbjudet då. Spelaren i fråga hette William Whitby, och undgick straff. Mansfield bestraffades med 2 minuspoäng av FA för att ha använt en otillåten spelare. Saknaden av Needham visade sig vara stor, och klubben slutade på 17:e plats i ligaspelet. Glädjande nog avancerade man till 2:a kvalomgången i FA-cupen. Efter sex cupomgångar tog det slut i en omspelsmatch mot rivalerna Mechanics. Sommaren 1910 inträffade en stor händelse i klubben. Det beslutades att namnet skulle bytas till antingen Mansfield Town eller Mansfield United. Syftet var att försöka profilera sig som den största klubben i stan. Efter en genomförd omröstning beslutades att klubbens nya namn skulle vara Mansfield Town. Beslutet skapade upprördhet hos främst lokalkonkurrenten Mechanics, som ansåg sig vara "stadens" klubb. Man protesterade till FA, som dock avslog protesten. Samtidigt ändrades också matchstället, bl.a. skulle vita byxor användas framöver. Till toppen av sidan --->

1910-1918 Säsongen 1910/11 slutade Stags på en 9:e plats i ligan. Det mest anmärkningsvärda skedde dock den 17 april. A-laget spelade två matcher! I en morgonmatch mot Pinxton föll man med 1-2, för att i eftermiddagsmatchen mot Stanton Hill Victoria klara 1-1. Cupspelet gick något bättre och Stags nådde fjärde kvalificeringsomgången i FA-cupen, och gick ända fram till semifinal i Notts Senior Cup. Sommaren 1911 såg en ny liga sitt ljus, och den fick namnet Central Alliance. Mansfield blev ett av 12 lag i den nya ligan. Säsongen i sig blev mycket svag och laget slutade på en 11:e plats. Dessbättre beslutades att utöka ligan till 18 lag, vilket ledde till att Stags trots allt höll sig kvar. Nya matchställen (svart-vita tröjor och svarta byxor), verkade inte ha någon större lycka med sig. I FA-cupen blev det respass direkt, men i Notts Senior Cup blev det semifinal för andra året i rad. Notts County's reserver blev dock för svåra. The Prairie Inför säsongen 1912/13 kom mörka moln upp på Stags himmel. Klubben var tvungen att hitta en ny arena då en järnvägslinje planerades att dras över Newgate Lane Ground. Att snabbt hitta en ändamålenlig plan blev svårt, vilket ledde till att man fick spela sina matcher på gamla Radcliffe Ground. Stags hade spelat där i begynnelsen (00/01), och då endast vänskapsmatcher. Planen döptes snabbt till "The Prairie", dvs Prärien. Planen hade inga som helst faciliteter, vare sig läktare eller omklädningsrum. Laget verkade dock ta alla motgångar på rätt sätt, och slutade på en 12:e plats i ligan. Fem matcher fick man spela i FA- cupen innan Sutton United avslutade cupäventyret i tredje kvalomgången. Stags gick, som vanligt, ända till semifinal i Notts Senior Cup. Dessvärre upprepade sig proceduren igen, och det blev förlust mot Sutton. Freddie "Batty" Blackwell nätade 39 gånger och satte nytt rekord för hela ligan, Central Alliance. Som så många andra stora löften vandrade han vidare till större klubbar, innan han stupade i Första världskriget vid en ålder av 24 år. Inför säsongen 1913/14 fick Stags varningar om att "arenan" inte höll måttet. Man fick på sig till ligastarten att åtgärda en rad punkter. Åtgärder hade inte vidtagits och klubben låg inte bra till hos den s.k "Management Committee". Det sportsliga gick lika illa, och första segern bärgades först i slutet av november. Med bara 6 vinstmatcher och en slutlig 13:e plats (av 16 lag) var degraderingen ett faktum. Cupspelet var om möjligt ännu blekare, och det blev korta äventyr i samtliga cuper. Mansfield hamnade efter degraderingen i en liga som hette Notts and Derbyshire League. 1914/15 fick en mörk höstsäsong, första segern togs först till jul. Efter det spelade laget upp sig betydligt, och slutade på en hedersam 4:e plats. Cupspelet innebar tidiga förluster igen. Bl.a. 0-5 mot Sutton Town i FA-cupen. Säsongen 1915/16 rasade Första världskriget, och många lag fick lägga ned verksamheten p.g.a spelarbrist. Stags fick därmed ta steget upp i Central Alliance igen. Ligan innehöll bara 9 lag, och man slutade på en 6:e plats. Ligan slutade redan den 27 december, vilket föranledde ligan att starta om efter nyår. Endast 6 lag ställde upp denna gång, Stags vann alla 10 matcher, med en avslutande 10-1 seger Sutton Junction som höjdpunkt. Lagen i ligan tappade spelare till kriget allt eftersom, och Stags hade tur som fick behålla i stort sett hela laget. Cupspelet blev inställt, och säsongen avrundades med en välgörenhetsmatch på Field Mill, dåvarande hemmaarena för Mansfield Mechanics. 4-0 till Stags, och man drog in hela 12 shilling och 6 pence som oavkortat gick till "Fotbollsbataljonen". 50 åskådare bevittnade matchen, och efter detta ställdes ligaspelet in p.g.a kriget. Till toppen av sidan --->

1919-1929 1920-talet kan utnämnas till klubben gyllene årtionde. Många förändringar skedde, vilka ledde till att klubben formades till en "storklubb". Den viktigaste pusselbiten föll på plats redan under slutet av kriget. Mansfield Mechanics som spelade på Field Mill, tappade hyreskontraktet till arenan, mest på grund av oviljan att betala hyra för något man inte kunde använda under krigsåren, då organiserad fotboll i stort sett låg nere. Stags tog chansen att slippa The Prairie, och från den 1 maj 1919 är Field Mill hemmaarenan. 1921 tecknade man sedan om avtalet och klubben fick nyttjanderätten i 25 år framåt. 1919 bytte man matchställ igen, nu till ljusblåfärgad tröja med vita byxor. Klubben fick också smeknamnet "Ambers". Nuvarande klubbemblem och smeknamn, Stags, anses ha sitt ursprung från 1924, då detta smeknamn började omnämnas i tidningarna. Var det kommer ifrån är fortfarande okänt, men en bra teori är att det kommer från hjorten på stadens vapensköld, och för sina band till Sherwood Forest. 1923 bildades klubben första officiella supporterklubb. Under 20-talet låg klubben på en hög nivå, faktiskt bland de främsta lagen under Football Leaugue. Första säsongen efter kriget vann man Central Alliance ligan, för att året efter landa på en 5: plats. Dessto bättre gick det i cuperna, där man nådde 5:e kvalificeringsomgången i FA-cupen samt final i Notts Senior Cup. Klubben fick blodad tand, och ambitionerna växte. I juni 1921 tog man klivet upp i Midland Counties League, då för tiden strax under Football League. Stags kom på en fin 8:e plats, men den största framgången nådde man i FA-cupen. I 6:e kvalificeringsomgången fick man finfrämmande från Football League. Walsall kom på besök i december 1921, Stags klarade omspel. Omspelet på Fellows Park vann sedan Walsall med betryggande 4-0. 1922/23 slutade med en 13:e plats i ligan, och ännu en 6:e kvalificeringsrunda i FA-cupen. Halifax Town kunde fullt rättist vinna med 2-0 på Field Mill. I Notts FA Senior Cup kunde Stags glädjande nog räkna hem en cuptriumf, efter 2-1 i finalen mot Newark Athletic. Första managern Säsongen efter anställde Stags en manager för första gången. Jack Baynes hette mannen som blev förste managern i klubben. Han fick en diger uppgift då laget fick hela 11 nya spelare inför säsongen. Seriespelet gick bra, man tog sin första Midland League titel, och klubben beslutade sig att söka inträde till Football Leauge. Tillsammans med York City sökte man inträde till ligan, men platserna gick istället till Barrow och Hartlepool. 1924/25 startade ligan med 15 lag, och efter 28 matcher var Stags återigen ligavinnare, efter endast 4 förluster. I februari började ytterligare en ny säsong, och i denna serie slutade klubben på 2:a plats. FA-cupäventyret tog slut mot division tre laget Doncaster Rovers, 2-3 på Belle Vue i den 4:e kvalificeringsomgången. Efter säsongen sökte klubben ännu en gång om inträde till Football Leaugue. Trots 12 röster för Stags så gick platserna till Rotherham och Tranmere. 1925/26 slutade laget 2:a i ligan och vann Notts FA Senior Cup. Under sommaren gick Jack Baynes kontrakt ut, och klubben ersatte honom med Sheffield Wednesdays målvakt Teddy Davidson, som fick rollen som spelande manager. Som vanligt misslyckades man med att få tillträde till Football League, platserna gick detta år till Walsall och Barrow. Efter att ha misslyckats med att komma med i Football Leaugue, sökte Stags nya utmaningar, man anmälde sig till Midland Combination, en liga bestående av reservlag till Football League klubbar. Trots bättre motstånd kunde Stags kamma hem en 2:a plats i ligan, ut mot Walsall i FA-cupen och seger i Notts FA Senior Cup. Andra cuper man vann var Notts Benevolent Bowl, Mansfield Hospital Charity Cup och Byron Cup. Stags Joe Beresford såldes efter säsongsslutet till Aston Villa, och fick senare i karriären representera England. Som vanligt misslyckades man med att få tillträde till Football League. Till 1927/28 var man tillbaka i Midland League, och placerade sig på en 10:e plats. I FA-cupen föll man med 5-0 mot Gainsborough Trinity. Teddy Davidson försvann efter säsongen och ersattes av Jack Hickling, som delade managerjobbet med sekreterarposten i klubben. Han beslutade sig för att förändra i laget, och endast 5 spelare fick nya kontrakt. 1928/29 visade sig bli en riktig triumffärd. Man vann ligan med 9 poäng, på 50 matcher gjorde man 132 mål - men släppte också in 72. 2-11 mot Rotherhams reserver var ett riktigt bottennapp. Det var dock i FA-cupen klubben gjorde riktig succé. Man tog sig till huvudtävlingen, och väl där besegrade man Shirebrook i första omgången för att i den 2:a slå ut division 3 laget Barrow på Holker Street med 2-1. Det var första gången klubben besegrade ett Football League lag! I tredje rundan ställdes man mot division 2 laget Wolverhampton Wanderers på Molineux. En kall dag i januari 1929 vann man med matchens enda mål! Skrällarna hade givit eko i fotbolls-England, och Londontidningarna hade fått upp ögonen för Stags. Inte blev intresset mindre av att man i nästa omgång (4:e) lottades mot Arsenal på Highbury. Managern Jack Hickling förklarade framgången för pressen med att spelarna drack en mystisk dryck bestående av mjölk och ägg. Efter åratal kom så sanningen fram, det fanns såklart ingen mystisk dryck! Den 26 januari reste 4,500 Stagssupportrar till Highbury, och upplevde en av klubbens största dagar genom alla tider. Publiksiffran på 44,925 stycken är än i dag bland de största åskådarmassorna klubben spelat för. Ett tappert Stags föll med 2-0 efter två sena hemmamål. I 33:e minuten missade lagkaptenen Chris Staniforth en straff för Stags, och bara gudarna vet hur detta kunnat sluta om straffen suttit i mål... Detta Stagslag har en given plats i klubbens historieböcker. Desstom föll man på målsnöret i den ständiga kampen om en plats i Football League. Efter en mycket jämn omröstning lyckades York sno åt sig platsen. Tiden talade dock för Mansfield Town, som med en fin hemmaarena, stabila finanser och inte minst ett starkt lag, inte kunde vara långt borta från den engelska fotbollssocieteten. Till toppen av sidan --->

1930-1939  1929/30 inleddes med 7 raka segrar, men sedan kom en formsvacka modell djup, och laget slutade till sist på en blygsam 10:e plats. I FA-cupen blev det respass direkt mot det inte allt för legendariska laget Manchester Central. Som vanligt nekades klubben tillträde till Football League. Platserna gick istället till Halifax och Barrow. 1930/31 blev en medioker säsong i ligaspelet, efter en bedrövlig avslutning landade Stags på en 10:e plats. Cupspelet gladde med en vinst i Notts Senior Cup efter 7-0 mot Notts reserver i finalen. I FA-cupen slog man ett än idag stånde cuprekord när man i 4:e kvalificeringsrundan tvålade dit Rotherhamlaget Highgate med hela 10-1. I omgången efter föll man sedan i ett omspelsmöte mot Halifax. Som vanligt siktade Stags på Football League, och efter månader av lobbande närmade sig den stora dagen. Tillsammans med Norwich City lyckades Stags att bli invalda! Stags hamnade i den södra avdelningen. Äntligen skulle klubben få leka med de stora grabbarna! Hela 23 spelare kontrakterades inför klubbens debut i den fina sammanhangen. Bland dessa märktes speciellt Sheffield Uniteds målspottare, Harry Johnson. Över 12,000 åskådare såg premiären på Field Mill. En 3-2 seger mot Swindon Town, och Joe Readman blev Stags första historiska målskytt. Debutsäsongen blev tuff, och man undvek nedflyttning med 4 poäng. (Vid denna tidpunkt fick de två sista lagen hoppas på att bli återvalda in i ligan, man åkte alltså inte ur direkt). Försvaret klickade, och man släppte in över 100 mål. Det usla bortaspelet (endast fem poäng), höll på att stjälpa klubben. Ur FA-cupen försvann man efter förlust mot Hull City i första omgången. 1932/33 års säsong inleddes med att Stags flyttades över till den norra avdelningen. Norra avdelningen var sämre, men Stags var inte bra heller utan slutade på en 16:e plats. Två klubbrekord, största vinst resp. förlust i ligasammanhang, sattes inom 23 dagar: först 9-2 mot Rotherham, senare 1-8 mot Walsall. I klubbens 38:e bortamatch lyckades man tillslut också vinna. Walsall slog direkt ut Stags i FA-cupen med 4-1. Premiär för säsongsbiljetter Inför 1933/34 blev Stags den första klubben som sålde säsongsbiljetter. Dessvärre blev säsongen medioker, och klubben slutade på en 17:e plats. New Brighton slog ut Stags tidigt i FA-cupen. Styrelsen beslutade att sparka Jack Hickling och ersatte honom med Harry Martin. Även Harry Johnson underpresterade efter att bara ha nätat 18 gånger, att jämföra med 32 resp. 30 säsongerna före. Året efter skedde en uppryckning, och laget gladde med en 8:e plats i ligan. Efter att ha slagit ut Accrington Stanley och Tranmere Rovers hemma på Field Mill tog FA-cupäventyret slut i tredje rundan efter 2-4 mot division 1 laget Burnley borta på Turf Moor. Överraskande nog fick Harry Martin sparken i mars, och ny manager blev Charlie Bell. Harry Johnson gjorde 17 mål, och stod nu på 97 fullträffar totalt i Stagströjan. I september 1935 gjorde han sitt 100:e mål, men det stod klart att Johnsons stjärna var dalande, och klubben värvade Teddy Harston från Bristol City. Han inledde med ett hat-trick i debuten mot Southport. Totalt 26 mål blev det för Harston under debutsäsongen. Trots det hamnade klubben först på en 19:e plats i ligan. Harry Johnson la skorna på hyllan efter säsongen, och satte ett prydligt klubbrekord med sina 104 ligamål. Charlie Bell slutade i december och ersattes säsongen ut av Harry Wightman. Hartlepool slog ut Stags med 3-2 i FA-cupens inledningsrond, vilket egentligen bara underströk hur misslyckad hela säsongen var. Harry Parkes tog över managerjobbet, spelarna höjde sig, och säsongen 1936/37 placerade sig klubben på en respektabel 9:e plats i ligan. Teddy Harston gjorde osannolika 55 mål på 41 ligamatcher. I en match nätade Hartson 7 gånger, vidare hade han två 5 måls matcher samt fyra matcher med hat-trick. FA-cupspelet rönte inga större framångar, och i nystartade County Cup blev det 1-5 mot Notts County direkt. Liverpool köpte Hitman Hartson, och hans ersättare blev Harry Crawshaw. Inför säsongen 1937/38 hamnade Stags i södra avdelningen igen. Crawshaw nätade 25 gånger, varav hat-trick i debuten för Stags. Med det vann han också skytteligan i den södra avdelningen. Laget hamnade på en 14:e plats, men i FA-cupen gick man till tredje omgången där division 1 laget Leicester vann med 2-1 på Field Mill inför rekordpubliken 15.890. County Cup vanns efter 2-1 i finalen mot Nottingham Forest. Jack Poole ersatte Harry Parkes som manager. Sommaren 1938 lämnade Harry Crawshaw Field Mill för spel i Nottingham Forest. Stags mäktade bara med en 16:e plats i ligan, och 44 mål framåt bevisade att laget saknade en riktig målskytt. Dutton blev bäste målskytt med blygsamma 12 fullträffar. Halifax blev för svåra i FA-cupen, men man nådde final i County Cup. Finalmatchen mot Nottingham slutade 2-2. Något omspel blev aldrig genomfört, då Andra världskriget bröt ut. Till toppen av sidan --->

1940-1949 1939/40 hann man bara spela 3 matcher (4-5 Crystal Palace, 2-1 Watford samt 2-2 mot Torquay), innan andra världskriget bröt ut i början av september. Till skillnad mot Första världskriget så ställdes fotbollen in direkt. Största orsaken var att man var rädda för luftburna flyganfall. Senare ändrades förbudet till att begränsa antalet åskådare på matcherna. I oktober slog man ihop serier, och lag från flera olika divisioner fyllde upp serierna. Stags föll borta mot Grimsby i premiären med 1-2. En liten rolig poäng i sammanhanget var att en av Grimsbys målskyttar var en viss Ted Roberts, som 30 år senare skulle ha sin son som känd anfallare i Stags, nämligen Dudley Roberts. Laget slutade på en 5:e plats av 11 i ligan. 1940/41 placerades The Stags i South Regional League. Eftersom det var begränsade resmöjligheter p.g.a kriget så kunde inte alla matcher spelas. Ligan avgjordes därför på målkvot, och Stags slutade på 17:e plats med en kvot på 1.132 på 29 matcher. "Tex" Rickards gjorde 38 mål, varav ett hat-trick på 3 1/2 minut mot West Bromwich. 1941/42 spelade Stags och 37 andra lag i Football League North. Klubben hamnade på en 33:e plats. Man körde en till liga under säsongen, och där hamnade Stags på en bedrövlig 50:e plats av totalt 51 deltagande lag. Inte heller cupspelet gav några framgångar att tala om. 1942/43 blev om möjligt än mer plågsam för klubben. Man slutade jumbo i ligan. Också i den andra ligan under säsongen kom man sist. I januari dog klubbens sekreterare Selby Musgrave, och han ersattes av den legendariske domaren Herbert N Mee. 1943/44 skedde en välbehövlig uppryckning. Stags strandade på en 18:e plats av totalt 50 lag. Det visade sig vara en slump, eftersom man i den senare serien föll till 47:e plats! Cupspelet var lika blekt. Managern Jack Poole flyttade i juli vidare till Notts Co. Lagkaptenen Lloyd Barke ersatte honom den följande säsongen. Tröst i bedrövelsen Med Barke vid rodret hamnade man återigen på blygsamma placeringar. En 38:e och 55:e plats kunde inkasseras. Rivalklubbarna Nottingham Forest och Notts Co var ännu sämre, om det nu kunde vara någon tröst. I cupspelet var insatserna lika bleka. I maj 1945 satte sig Roy Goodall på managerposten efter Lloyd Barke. Säsongen 1945/46 var den första efter kriget, dock låg många av spelarna fortfarande i armén, så ligaspelet delades ännu upp regionalt. Man la sedan om seriesystemet till hur det såg ut 1939. The Stags hamnade i den södra avdelningen, vilken i sin tur delades upp i en nordlig och en sydlig avdelning p.g.a de kvarvarande reserestriktionerna. Bara 3 segrar på 20 matcher var inte heller något att skryta med. I det andra seriespelet, som var kvalificeringsspel för Division 3 South Cup, slutade Stags på en fin 3:e plats. Dessvärre gick bara de 2 första lagen vidare. I FA-cupen gick man till tredje omgången där man på Field Mill inför 9,000 åskådare spelade 0-0 mot Sheffield Wednesday. Omspelet slutade med Wednesday vinst, 1-0, inför 22,000 på Hillsborough. 1946/47 kunde man återgå till mer normala förhållanden, och Stags hamnade i division 3 södra. Spelprogrammet blev detsamma som skulle använts säsongen 39/40. Den här gången blev starten betydligt angenämare, 5 poäng på 3 matcher. Efter det gick det mesta snett, och klubben slutade sist i ligan, på sämre målskillnad än Norwich City. Dock gav dispens p.g.a krigsåren och Stags flyttades över till norra avdelningen. Northampton vann i FA-cupens första rond på County Ground. 1947/48 var seriesystemet tillbaka i gamla hjulspår, och Stags slutade på en 8:e plats. I FA-cupen vann man i de två inledande omgångarna på bortaplan med 1-0 mot Wimbledon resp. Oldham. I runda tre vann sedan Stoke City med 4-2 på Field Mill. Publiksnitten steg för nästan alla klubbar, något som kom att kallas för "fredsboomen". Stags hade ett lysande snitt på 11,545, varav mötet med Lincoln City lockade hela 18,863 åskådare. 1948/49 hamnade man på 10:e plats. Publiksnittet blev 11,292, och mötet med Doncaster Rovers drog 16,749. I FA-cupen elimminerades Gloucester City och Northampton Town. Inför 33,000 på Deepdale ändade Preston North End cupdrömmen för Stags. Till toppen av sidan --->

1950-1959 1949/50 inleddes med att manager Roy Goodall drog vidare till Huddersfield Town. Ersättare blev landslagsmeriterade forwarden Freddie Steele från Stoke City. 33 år gammal blev han spelande manager. Hans facit blev 18 mål på 22 matcher, och klubben slutade på en 8:e plats i tabellen, efter bl.a. 6 raka vinster i mars-april. Publiksnittet blev 12,128, och ofattbara 19,466 åskådare bevittnade matchen mot Doncaster Rovers på Field Mill. Än idag näst bästa publiksiffran för Stags i ligaspel. FA-cupen gav en seger över Walsall, men sedan besegrades man av Doncaster Rovers. 1950/51 kallas ibland av äldre supporters för klubbens bästa någonsin. Både spelet i ligan och FA-cupen gick riktigt bra. Man slutade på en 2:a plats, efter att ha avslutat ligaspelet med 4 vinster och 5 oavgjorda matcher. Olyckligtvis blev bara seriesegraren uppflyttad, i detta fall Rotherham. Just det laget drog också mest folk till Field Mill, 18,000 betalade för att få se den matchen. Glädjande nog blev Stags det första lag som gick igenom en säsong med 23 hemmatcher obesegrade. I FA-cupen slog man i tur och ordning ut Walthamstowe Avenue (1-0), Chelmsford City (4-1), Swansea Town (2-0), för att i 4:e rundan ställas mot Sheffield United. Efter 0-0 inför hela 48,696 åskådare på Bramall Lane, vann man sedan omspelsmatchen med uddamålet hemma på Field Mill. Det slogs nytt cuprekord i och med att 20,314 åskådare såg drabbningen. I femte omgången ställdes man mot division 1 laget Blackpool. Stags nådde aldrig upp i full kapacitet, och matchen slutade 0-2. Blackpool nådde f.ö. finalen på Wembley det året. 1951/52 fanns förhoppningar om att nå division 2, men efter en bra start dalade laget i tabellen och slutade på en 6:e plats. I FA-cupen försvann klubben direkt, och strax före jul försvann Freddie Steele till Port Vale. Ny manager blev mycket överraskande George Jobey, en 66-årig herre med förflutet i Derby County. Han hade blivit straffad av FA för otillåtna betalningar till spelare några år tidigare. Sekreteraren Bert Mee slutade i november, och ersattes i sin tur av WJ Warner. Tack till Forest! 1952/53 startade riktigt bra, med endast 5 förluster före jul. Sedan kom laget i en svacka och vann inte förrän i februari. Det blev snarare att blicka nedåt än uppåt i tabellen. Tilllslut hamnade man på en blygsam 18:e plats. I FA-cupen besegrade man Scarborough med 8-0, sedan vann man över Accrington Stanley på Peel Park med 2-0. I tredje omgången slogs alla tiders publikrekord mot Nottingham Forest. Inte mindre än 24,467 åskådare på Field Mill bevittnade tillställningen som gästerna var ofina nog att vinna med matchens enda mål. På sidan av planen fortsatte problemen, och sekreteraren WJ Warner fick sparken. Klubben var bankrupt och såväl ordförande Bill Hornby som vice ordförande Merle Smith avgick från styrelsen. I mars uppdagades att klubben bara kunde betala 44 pund av totala lönekostnaden på 360 pund. JB Jenkins valdes till ny ordförande i april, och skulderna uppgick nu till 14,000 pund. Nottingham Forest ställde upp med sitt bästa lag i en välgörenhetsmatch, som drog in akuta pengar till Stags. Managern George Jobey sparkades i maj. Efter diverse rättsligt efterspel för ekonomiska oklarheter dömdes WJ Warner till 75 pund i böter, han försvarade sig med att han bara täckt upp för f.d managern Freddie Steeles affärer. Inför säsongen 1953/54, tillträdde assisterande managern/sekreteraren Stan Mercer som ny manager. Joe Eaton blev ny sekreterare. Ligaspelet slutade med en hedervärd 7:e plats, efter bl.a. 2 stycken 6-0 segrar i december. I FA-cupen försvann man direkt i en omspelsmatch mot Hartlepool. Klubbens prekära ekonomiska läge hade lättat något, och efter insamlingar och spelarförsäljningar hade man dragit in närmare 10,000 pund. Billy Coole såldes till Notts Co för 6,000 pund. Lönelistan hade bantats från 33 till 24 man. McGregor från Leicester City värvades, något som kunde ske tackvare en avbetalningsplan löpandes över ett år. I oktober var skulden nere i 6,149 pund, och i december sattes det punkt i det ekonomiska trassel som pågått ett par år. Domen blev att flera spelare och ledare blev avstängda och bötfällda. Klubben blev dömd till böter på 500 pund, vilket inte direkt underlättade den ekonomiska situationen. 1954/55 fortsatte den ekonomiska saneringen, vilket märktes på planen. 13:e plats i ligan samt utslagna i FA-cupen mot Bradford. Den följande säsongen anställdes klubbens första coach någonsin, Sam Weaver, och efter en 2-7 förlust mot Stockport avgick Stan Mercer. Klubben satsade på ett stort namn till managerposten, och budet gick till Charlie Mitten, som i februari tillträdde som spelade manager. Ligaspelet slutade med en 18:e plats, i FA-cupen besegrades Stockport innan York City blev för starka i 2:a omgången. Rampala från Uruguay gästade Field Mill efter säsongen, och vann en vänskapsmatch med 4-3. 1956/57 blev ännu en medioker säsong, ligaspelet slutade med en 18:e plats, och FA-cupspelet tog slut direkt. Blauweiss från Tyskland gästade Field Mill efter säsongen, och Stags vann med 3-1. Ombyggnaden av Field Mill påbörjades, bl.a. startade bygget av nya North Stand. Säsongen 1957/58 blev en viktig säsong. Football League beslutade att slå samman de två division 3 serierna till en efter säsongen. De 12 bästa lagen i varje serie skulle kvalificera sig för den nya serien, övriga lag skulle hamna i division 4. Ligaspelet gick riktigt bra, och laget gjorde 92 mål, samt placerade sig på en 6:e plats. Bristol Rovers ändade Stags FA-cupäventyr i tredje rundan efter en 5-0 seger. Det primära var trots allt att ta sig till nya division 3, och det lyckades man ju med. Efter säsongen gick Charlie Mitten till Newcastle United, han har senare berättat att jobbet i Mansfield var det bästa han hade i sin karriär. Inte minst uppbackningen från supporterklubben, som gjorde att han kunde få ekonomiska muskler att arbeta med. Sam Weaver tog över som manager inför 1958/59, och det blev en dyster säsong. Efter riktiga smällkarameller som 1-6 mot Southampton och 3-8 borta mot Plymouth, strandade klubben tillslut på en 20:e plats, och undgick nedflyttning med ett nödrop. Som vanligt tog FA-cupspelet slut tidigt. Denna gång efter förlust mot Bradford. 1950-talet innehöll det mesta, både på och utanför plan. Succéåren under Freddie Steele följdes av en ekonomisk kollaps. Men klubben överlevde, och var i division 3 när 50-tal blev 60-tal. Till toppen av sidan --->

1960-1969 1959/60 degraderades klubben för första gången sedan inträdet i Football League. Med bara en seger på de första 13 matcherna fastnade man i bottenträsket direkt. I mitten av oktober kom första hemmasegern, 4-3 mot QPR. Riktiga berg & dalbaneresultaten som 6-2 och 1-5, ledde tillslut till att Sam Weaver fick gå. Ny manager blev Raich Carter, en f.d landslagsman för England, som tidigare haft hand om bl.a Hull och Leeds. Formen förbättrades, men en avslutning med 3 förluster på de 4 sista matcherna innebar en 22:a plats och nedflyttning. I FA-cupen föll man mot Blockpool i tredje rundan inför 19,000 åskådare. 1960/61 blev en än värre nagelbitare för alla Stagsfans. Man undvek nedflyttning efter en stark slutspurt, tack vare bättre målskillnad än Exeter. En 17-årig Ken Wagstaff debuterade med att göra två mål i 2-1 matchen mot Rochdale. Nyförvärvet Jimmy Gauld gjorde mål i sina två matcher innan han dessvärre bröt foten. Samme Gauld hamnade senare i en spelskandal. I FA-cupen försvann man i 2:a omgången, och i den nystartade Ligacupen föll man direkt mot Leicester City. Notts FA County Cup startade efter krigsuppehållet, men förlust även där, 0-1 mot Nottinham Forest. I slutet av säsongen inhandlades en ny läktare från Hurst Park för 10,000 pund. Planerna var att det skulle bli West Stand. Dessvärre galopperade kostnaderna iväg, och beräknade 30,000 pund stannade vid 200,000! Därav blev allting försenat, och läktaren användes inte förrän 1966. 1961/62 lanserades efter 7 år ett nytt matchställ. Ljusblåa tröjor och blåa byxor blev nya färger. Raich Carter slog nytt transferrekord för klubben, när han betalade 10,000 pund för Roy Chapman (Lee Chapmans far) från Lincoln City. Han gjorde succé med sina 20 mål, följt av unge Ken Wagstaff´s 12 fullträffar. Ligaplaceringen i mitten av tabellen följdes upp med avancemang till runda två i FA-cupen, samt lika långt i Ligacupen. Matchen mot Cardiff den 5 oktober spelades också med nya el-ljus. 1-1 slutade matchen inför 17,380 åskådare. Omspelet i Wales slutade 1-2. Rekord i varningar 1962/63 blev en triumf för klubben som säkrade uppflyttning den 20:e maj 1963 via bättre målskillnad! 4 lag uppflyttades, så trots en svag avslutning lyckades man ta klivet upp. I sista omgången ställdes man mot Stockport, samtidigt som konkurrenten Gillingham mötte Oxford United. Den matchen startade 1 timme innan Mansfields, vilket naturligtvis skulle vara helt otänkbart idag. Gills vann med 2-1, vilket ledde till att oavgjort skulle räcka för Stags. 0-1 blev 1-1 genom Chapman, vilket också blev slutresultatet. 9-2 i omspelsmatchen av första rundan av FA-cupen över amatörlaget Hounslow Town, ledde till ett möte mot Crystal Palace. Matchen slutade 2-2 efter att domaren dömt en tveksam straff åt Palace i slutskedet. 10 Stagsspelare blev varnade för osportsligt uppträdande, än idag rekord för engelsk fotboll! I omspelsmötet på Field Mill vann Stags med 7-2 efter bl.a. ett hat-trick av Wagstaff. Ipswich vann sedan i 3:e omg med 3-2. Ken Wagstaff och Roy Chapman, nätade 41 samt 37 gånger, vilket också var det senaste tillfället ett ligalag hade två man med 30 mål eller mer. I maj 1963 avslöjades att lagkaptenen Brian Phillips varit inblandad i en spelskandal, det ledde till att spelaren stängdes av med omedelbar verkan. Tommy Cummings blev ny manager i mars, men den till Middleborough flyktade Raich Carter hade gjort ett superbt jobb med klubbens ungdomar som t.ex. Wagstaff, Stringfellow och Peter Morris. Säsongen efter fortsatte firma Wagstaff & Chapman ösa in mål, 29 resp. 20. Laget slutade på 7:e plats, bara 9 poäng från uppflyttning. På hemmaplan radades det upp 15 vinster och 8 oavgjorda matcher. Tyvärr avslutades säsongen med ännu en skandal, då det kom fram att 5 Stagsspelare varit med att fixa en match mot Hartlepool. Sammy Chapman avstängdes av klubben, medan Jimmy Gauld avstängdes på livstid av Football League. I ligacupen försvann Stags efter 1-5 mot Leeds. 1964/65 började bra, klubben låg på en 5:e plats i mitten av november. Ken Wagstaff försvann som väntat, men att han valde att gå till seriekonkurrenten Hull för 40,000 pund var dessto mer överraskande. Roy Chapman försvann till Lincoln City i januari, Bill Curry och Harry Middleton värvades och ersatte till viss del. 8-1 över QPR (hat-trick av både Curry & Middleton), och 6-1 mot Southend (Curry 4 mål) var två målrika historier. Efter en seger över serieledaren Carlisle låg Stags på andra plats. I returen på bortaplan brakade spelet ihop, och man släppte in 3 mål i första halvlek. Bristol City tog över andra platsen, och trots 3-2 mot Barnsley i slutomgången, kom man inte i kapp City, som gick upp på bättre målskillnad. Ett tag florerade ett rykte om att City spelat oavgjort, men den förhoppningen utbyttes i kalla fakta, 2-0 seger för City. Stags besegrade Manchester City med 5-2 i ligacupen, men föll senare mot Coventry med 3-2. Jimmy Gauld dömdes till 4 års fängelse i spelhärvan, Brian Phillips fick 15 månader och Sammy Chapman 6 månader bakom galler. Ytterligare 7 spelare i andra klubbar dömdes också. Morot 1965/66 sågs med tillförsikt an av fansen efter senaste succésäsongen. Klubben inledde också bra och toppade ett tag ligan. Dessvärre tappade man allt som kunde kallas form, och man slutade 6:a från slutet. När det såg som mörkast ut lovade lokaltidningen The Chad 500 pund till klubben om man skulle undvika nedflyttning! Moroten hjälpte som bekant... Snabbt utslagna ur FA-cupen av Oldham, medan man slog ut Birmingham City ur ligacupen, innan man slutligen föll mot finalisterna West Ham i 2:a omgången. 1966/67 inleddes närmast fantastiskt. 6 raka segrar gav en 2:a plats, med en strålande Bill Curry, som tillslut stannade på 26 mål. Lika många som Stuart Brace f.ö. En mer än lovligt svag avslutning, med svaga 7 förluster på 9 matcher, bäddade för en slutlig 9:e plats. 6 poäng efter 2:an. Stuart Boam gjorde debut i sista matchen för säsongen, 18 år gammal. En blivande Stags legend både på och utanför plan. I FA-cupen nådde klubben 4:e omgången Bangor City, Scunthorpe och Middlesborough fick se sig besegrade innan Sheffield Wednesday vann med 4-0 inför 49,049 åskådare. Bill Curry och Stuart Brace nätade 26 mål var. West Stand användes för första gången. 1967/68 kunde inneburit nedflyttning, men tack vare att Peterborough United fick minuspoäng av Football Leaugue p.g.a otillåtna bonusutbetalningar till spelarna, klarade sig Stags kvar, 4:a från slutet. Med 5 segrar på 19 matcher såg läget hopplöst ut, och trots 4 raka förluster i slutet av säsongen klarade sig klubben kvar på bättre målskillnad. Om man förlorat med 0-4 mot Bournemouth i slutomgången hade man åkt ur. Det blev 0-3... Manager Tommy Cummings hade i juli lämnat klubben för Aston Villa, Tommy Eggleston ersatte och fick Jock Basford som assistent. Tow Law Town gav Stags ett förnedrande nederlag via 5-1 i FA-cupen, och Peter Morris såldes till Ipswich för reapriset 15,000 pund. Morris, som varit ordinarie sedan 1961, återvände sedan till klubben i mitten av 70-talet som spelande manager. Säsongen 1968/69 slutade klubben i mitten av tabellen, efter ett bedrövligt bortaspel. Man vann första och sista bortamatchen, men räddades av starkt hemmaspel vilket gav 14 segrar. Men i FA-cupen skulle klubben nå ära och berömmelse. Tow Law Town, Rotherham United (via omspel), Sheffield United, Southend United fick alla känna på Stags styrka. Det innebar att klubben nådde 5:e omgången för andra gången någonsin. Lotten föll på West Ham United, ett storlag med profiler som Bobby Moore, Martin Peters, Geoff Hurst, Billy Bonds och Trevor Brooking. Efter att matchen flyttats 5 gånger var det kick-off onsdagen den 26:e februari. Matchen utvecklades till en riktig milstolpe i klubbens historia. Inför hela 21,117 åskådare på Field Mill. 2-0 i paus, Nick Sharkey skickade in matchavgörande 3-0 i början av 2:a halvlek. Stags blev därmed det fjärde laget som slagit ut lag från 5 olika divisioner i samma tävling. Dessutom var det första gången klubben besegrade motstånd från högsta divisionen. I och med att kvartsfinalen mot Leicester City blev uppskjuten fick Stags deltaga i semi-lottningen för första och enda gången. Leicester kunde sedermera vinna med 1-0 på Field Mill, inför 23,500 åskådare. Stags utsågs senare av tidningen Daily Mirror till "Jättedödarna", efter framgången i FA-cupen. Till toppen av sidan --->

1970-1979 1969/70 slutade med en 6:e plats i ligaspelet, efter en remarkabel avslutning, där 9 av 16 matcher vanns. Dudley Roberts och Malcolm Partridge gjorde tillsammans 34 mål, bl.a. gjorde Roberts sitt 100:e mål i Stagströjan. Årets match torde vara 5-0 vinsten över Southend på Field Mill. Klubben rönte också framgångar i FA-cupen, där man avancerade till 5:e omgången. Väl där väntade mästarlaget Leeds som vann med 2-0 inför 48,093 besökare på Elland Road. På vägen dit besegrade Stags klubbar som Blackpool (som slagit ut Arsenal) och Barnsley. I ligacupen besegrades Notts Co, innan QPR vann ett omspelsmöte i omgång 2. 1970/71 innebar en slutlig 7:e plats i ligan, och Dudley Roberts producerade 24 mål totalt. Tommy Eggleston lockades över till Grekiska Ethnicos, och ersattes före säsongsstarten av Jock Basford. I FA-cupen blev Scunthorpe för svåra i andra rundan, medan ligacupen ledde till en stormatch, den mot Liverpool. Efter 6-2 mot rivalerna Chesterfield (Malcolm Partridge hat-trick), klarade Stags 0-0 mot storlaget hemma på Field Mill. Liverpool träffade trävirket 5 gånger, men Stags fick ett mål bortdömt i slutet. Malcolm Partridge såldes innan omspelet till Leicester för rekordsumman 50,000 pund. På Anfield, inför 31,087 åskådare, föll ett tappert Stags efter förlängning med 3-2, efter att Liverpool kvitterat på straff i 81:a minuten. Stuart Boam såldes efter säsongen till Middlesbrough för 50,000 pund. 1971/72 slutade bittert med nedflyttning. Bedrövligt hemmaspel, där första hemmamålet kom först den 18:e december(!), hemma mot Plymouth. Det mindre smickrande rekordet för nollan från säsongsstart ändades först efter hela 833 minuter. Danny Williams ersatte den i november sparkade Jock Basford, första hemmasegern kom först på nyårsdagen mot Chesterfield. Formen förbättrades, men laget spelade för många oavgjorda matcher. En seger i avslutningen mot Wrexham skulle innebära nytt kontrakt, men 1-1 slutade ödesmatchen, efter sen kvittering av motståndarna. Hopp fanns dock fortfarande, men resultaten i andra matcher gick fel, och nedflyttningen på sämre målskillnad var ett faktum. Cupspelet rönte inga större framgångar, och i ligacupen föll man mot Chesterfield med föga smickrande 0-5 på Field Mill. I County Cup segrade man efter finalvinst över Notts County med 3-1. En klen tröst, då Tranmere samtidigt säkrade kontraktet i ligan på Stags bekostnad. 1972/73 missade man uppflyttning i slutomgången efter en förlust mot Cambridge med 2-3 i sista matchen. Man ledde matchen två gånger om, men lyckades inte hålla undan. Cambridge tog istället klivet upp. Efter en utomordentlig start, hamnade man senare i en formsvacka, och hann aldrig riktigt spurta ikapp topplagen. Nottinghamlånet Duncan McKenzie nätade 7 mål på sina 6 matcher, och återkallades till Forest. Han fortsatte sedan sin karriär i klubbar som Leeds och Chelsea. 1973/74 blev rena bedrövelsen, och klubben slutade på en 17:e plats i division 4. Trots en lovande start med 7 raka hemmasegrar och nyförvärvet Terry Eccles i målform. Eccles gjorde totalt 22 mål under säsongen. Klent bortaspel gjorde att Stags kampanj slutade i besvikelse. Stagslegendaren Dudley Roberts såldes efter 6 år och 66 mål för 4,000 pund till Scunthorpe. Danny Williams tog över Swindon, och ny manager blev så småningom Dave Smith. "Supersäsong" 1974/75 visade sig bli riktigt lyckosam, och minns av många supportrar som den bästa någonsin. Över 100 mål gjorda och mästare i division 4, nyförvärven Ray Clarke (30 mål) och Gordon Hodgson tillförde laget kvalité, och bidrog till att klubben ledde ligan så gott som hela säsongen. Förkrossande 7-0 över Scunthorpe United hemma på Field Mill den 21 april säkrade ligatiteln. Vidare utnämndes Clarke, Pate och Hodgson i årets division 4 lag, framröstat av spelarna själva. I FA-cupen nådde klubben 5:e omgången, där Carlisle vann med matchens enda mål inför 18,293 på Field Mill. Det var senaste gången Field Mill gästades av så många åskådare. Matchen sändes f.ö. på BBC som dagens match. 1975/76 inleddes bedrövligt, men efter att gått obesegrade genom de sista 19 matcherna, därav 12 segrar, klättrade Stags uppåt, och var slutligen bara 9 poäng från uppflyttning. Minnesvärda matcher var 3-0 mot Sheffield Wednesday (inför 13,409 på Field Mill), och likaledes 3-0 mot Peterborough United i en tv-sänd match. I ligacupen besegrades division 1 lagen Coventry City och Wolverhampton. I kvartsfinalen vann sedan Manchester City på Maine Road med 4-2. Ray Clarke stannade på fin-fina 29 mål totalt. Samme man begärde strax efter säsongsslutet begärde att bli uppsatt på transferlistan. Clarke motiverade detta med att han ville spela fotboll i högre serier. I juli 1976 såldes han till holländska Sparta Rotterdam för rekordsumman 90,000 pund. 59 mål på två säsonger blev hans facit i klubben. Managern Dave Smith sparkades under mystiska omständigheter, vilka är okända än i dag. 1976/77 uppflyttades Stags för första och enda gången till i den näst högsta serien. Klubben vann ligan, och säkrade uppflyttning den 2:a maj 1977, efter 2-0 mot Portsmouth. Peter Morris tog över som spelande manager, och man vann 5 av 6 första matcherna. Johnny Miller från Norwich blev enda nyförvärvet inför säsongen, och skulle tillsammans med Kevin Randall göra målen. Just Randall blommade ut, och nätade 19 gånger, bl.a. blev han fyra målsskytt mot Reading i november. I december föll man snöpligt i andra rundan av FA-cupen mot Matlock Town hemma på Field Mill med 2-5. Dagen efter värvades Ernie Moss, som tidigare bildat anfallspar ihop med Randall i Chesterfield. Han var den sista pusselbiten som kom på plats. Framåt april toppade klubben serien, och 3-0 segern mot Northampton innebar att rekordet på 37 raka hemmasegrar i ligan var ett faktum. I den sista matchen besegrade man uppflyttningsjagande Wrexham i Wales, vilket innebar att man vann hela serien. Ernie Moss satte segermålet (totalt 13), och det var stora känsloyttringar både bland spelare och fans när lagkaptenen Gordon Hodgson lyfte bucklan mot skyn. 1977/78 visade sig bli klubbens hitills enda säsong i den näst högsta divisionen. Vinst över Stoke i premiären följdes upp av endast vinster före påsk, och gav klubben ett hopplöst läge i botten. Nytt anfallspar blev Moss-Syrett. Syrett kom närmast från Swindon, och petade Randall, som senare såldes till York City. Moss skadade sig i november och missade resten av säsongen. Minnesvärda matcher var 3-3 matchen hemma mot Tottenham (Syrett hat-trick) och 2-0 segern mot Fulham. Matchen mot Fulham inledde en serie av 8 matcher, vilka gav 4 segrar. Det var dock alldeles för sent för att kunna ha chans på nytt kontrakt. Syrett utsågs också till säsongens spelare i laget, med sina 16 mål. Manager Peter Morris vandrade i februari vidare till Newcastle United. Billy Bingham med meriter från Nordirland och Everton, ersatte. Legendaren Sandy Pate satte punkt för en över 400 matcher lång karriär i klubben. Pate var under lång tid klubbens lagkapten. Klubben gick också till final i County Cup. 1978/79 var man tillbaka i division 3, och startade svagt som vanligt. 6 vinster på de 11 sista matcherna gav en slutlig 18:e plats, och räddade kontraktet. Terry Austin gjorde 5 mål på de sista 16 matcherna och hjälpte till att klara nytt kontrakt. Dave Syrett gick till Walsall i en affär värd 105,000 pund, samtidigt kom nämnde Austin till Stags. Mick Saxby blev årets spelare i klubben, och såldes till Luton för rekordsumman 225,000 pund. Cupspelet var blekt och inget att skriva hem om. Till toppen av sidan --->

1990-2000 Geoff Hall anställdes under sommaren 1990, som klubbens förste verkställande direktör. En renovering av Field Mill, bl.a. nya el-ljus och återöppnande av Bishop Street stand under namnet CHAD family stand, stod på dagordningen. Säsongen 1990/91 slutade i ren katastrof. Klubben kom sist i division 3 med blygsamma 8 vinster på 46 matcher. Wayne Fairclough utsågs till årets spelare i klubben, och Steve Wilkinson vann skytteligan på 13 mål. 9,076 åskådare såg Sheffield Wednesday vinna med 2-0 på Field Mill i 3:e omgången av FA-cupen. Sommaren 1991 värvade klubben Phil Stant från Fulham för 50,000 pund. Unge mittfältaren Paul Holland fick ett proffskontrakt, och på sidan om planen installerades nya el-ljus. Själva ligaspelet blev en triumffärd mot uppflyttning. Två flugor i en smäll, då seriesystemet las om, dvs Premier League bildades, vilket ledde till att f.d division 3 blev division 2. Efter en tveksam start, lossnade det rejält, och laget vann 10 av 12 matcher efter det. Laget besegrade bl.a. Chesterfield, Crewe, Carlisle, Halifax, Rochdale, Scunthorpe (4-1) och Northampton. Phil Stant nätade 26 gånger, bl.a. ett hat-trick mot Halifax. Han blev också utsedd till årets spelare i klubben. Steve Wilkinson nätade 14 gånger trots en skadefrånvaro på 2 månader. Phil Stant och backen Paul Fleming blev också uttagna i årets lag av PFA. Inför sista matchen mot Rochdale skulle Mansfield gå upp om man vann sin match, samtidigt som antingen Blackpool eller Rotherham inte vann. Stags vann med 2-0, och intresset riktades mot Blackpools match, som blev en rysare. Lincoln kvitterade i slutminuten på straff. Allt gick ut i direktsändning via radio över Field Mill. Blackpool´s fans stormade planen, det spreds ett felaktigt rykte om att Rochdale nått oavgjort i Mansfield. Det tog 8 minuter innan man kunde spela av den återstående halvminuten. 1-1 slutade matchen, och Field Mill bubblade av glädje. I FA-cupen spelades en tv-sänd match mot Preston (1-1), i omspelet föll man sedan med 0-1. 1992/93 blev en besvikelsens säsong. Managern George Foster tvingades sälja Phil Stant till Cardiff för att minska klubbens utgifter. Klubben låg illa till hela säsongen, och med två matcher kvar var nedflyttningen ett faktum. 11 segrar på 46 matcher räckte inte långt. I ligacupen föll man med totalt 2-1 över två matcher mot Newcastle United. Steve Wilkinson vann den interna skytteligan på 11 mål, och Paul Holland blev årets spelare i klubben. Under sommaren 1993 såldes klubben till Keith Haslam, Haslam blev vid 34 års ålder ligans yngste ordförande. Han inledde med att efter 4 matcher ge George Foster sparken med motiveringen att han inte hade rätt stil för att passa in i klubben, samt ta fram det bästa av klubbens talanger. Billy Dearden tog över tillsvidare, gjorde ett hyggligt jobb trots några tunga storförluster, men i november lanserades Andy King som ny manager. King lotsade klubben till en 12:e plats i ligan. Han introducerade Stuart Hadley som anfallspartner till Wilkinson. Just Wilkinson vann skytteligan med sina 11 mål, Paul Holland blev återigen årets spelare i klubben. Leeds knock-out 1994/95 nådde klubben play-off, och slog ut Leeds i ett minnesvärt dubbelmöte i ligacupen. Laget hade en stark vinstperiod med 6 segrar på 7 matcher, gjorde osannolika 27 mål och klättrade till en play-off plats. I FA-cupen föll man i tredje rundan mot Wolverhampton med 3-2 på Field Mill. Stags ledde den matchen med 2-0, men kunde inte knyta åt säcken. I play-off spelet ställdes man mot ärkerivalen Chesterfield. Efter 1-1 på Field Mill i första matchen, ledde man 2 gånger om, men matchen stod 2-2 vid full tid. Efter 2 utvisningar i förlängningen, föll man tillslut med totalt 6-3. Extra salt i såren fick man sedan via Chesterfields vinst i finalen på Wembley. Mansfield gjorde 84 mål, och var med det bäst i hela ligasystemet. Wilkinson gjorde 26 mål, och Holland blev utsedd till årets division 3 lag av PFA, och blev uttagen till Englands U-21. Strax efteråt såldes han till Sheffield United för 250,000 pund. Inför 1995/96 såldes nyckelspelarna Wilkinson (Preston) och målvakten Darren Ward (Wales U-21, Notts County). Därmed gav man nästan upp drömmarna om en favorit i repris redan innan matcherna kört igång. Och starten blev minst sagt svag. 4 segrar på 24 matcher. Ian Baraclough såldes i oktober, också han till Notts County. Släkten är ju som bekant värst, Phil Stant och Steve Wilkinson gjorde båda hat-trick mot sin gamla klubb. Nye målvakten Ian Bowling blev årets spelare i klubben, som slutade på en blygsam 19:e plats i ligan. 1996/97 inleddes med att managern Andy King sparkades efter 3 matcher. Lagkaptenen Steve Parkin tog över, men spelet gick fortsatt kräftgång. I januari-februari radades några vinster upp, och efter 3 raka vinster runt påsk, hade laget häng på play-off plats. En tuff avslutning fick se Fulham och Carlisle säkra uppflyttning i mötena mot Stags. Efter förlusten mot Swansea i omgången före slutet stod det klart att man missat play-off. Ian Bowling blev årets spelare i klubben igen, och publiksnittet blev rekordlåga 2,283. John Doolan vann interna skytteligan med sina 7 mål. 1997/98 kom att handla om Steve Whitehall, som nätade 26 gånger. Iyseden Christie målade 14 gånger. Laget slutade på 12:e plats i ligan, 5 pinnar från en play-off plats. Säsongsavslutningen präglades dock av tråkigheter. Klubben hade finansiella problem, och spelarna blev utan lön till och från. Skyttekungen Whitehall tröttnade och lämnade klubben för Oldham i juli. I ligacupen var man nära att skrälla mot Stockport, men trots 4-2 i första matchen föll man med totalt 8-7. Säsongen 1998/99 kan delas upp i två halvor. Den första halvan bjöd på 40 poäng och toppkänning hela tiden. Efter jul dalade formen och bara 27 poäng på de sista 23 matcherna innebar missat play-off. Efter två tunga förluster mot Exeter och Shrewsbury i slutet av serien var loppet kört. En 8:e plats i ligan och Lee Peacock vann skytteligan på 19 mål. Kontrasterna mellan hemma och bortaplan blev avgörande, med bara 4 segrar på bortgräs som facit. Tre av dessa i oktober-november. Peacock gjorde hat-trick mot Barnet i en tv-sänd 5-0 match som f.ö. spelades med den nya självlysande bollen. Ekonomiska problem igen efter säsongen innebar att 7 spelare fick lämna klubben, vilket tillslut ledde till att manager Parkin kastade in handduken. Parkin tog senare över Rochdale. Billy Dearden anlände som ny manager inför 1999/2000. Klubben var satt under administration, och hade bara 9 man i truppen. 1 pinne på 5 matcher gav klubben förtur till conferencebiljetten. Publikfavoriten Lee Peacock lämnade klubben för Manchester City i oktober, i en affär som innebar att unge Chris Greenacre kom i motsatt riktning. Men grabbarna i laget visade upp riktiga krigarhjärtan, och nosade efter halva serien på play-off. Segern mot serieledarna Rotherham med 3-2 i en tv-sänd match satt fint. Men en bedrövlig avslutning på serien med 8 matcher utan mål innebar naturligtvis att drömmaen om play-off minst sagt grusades. 12 timmar och 29 minuter utan mål satte sina spår, och laget föll som en sten till en slutlig 17:e plats. I ligacupen bjöd man storebror Nottingham tufft motstånd, men föll på gjorda mål sammanlagt. Unge backen Alistair Asher blev årets spelare i klubben, och Tony Lormor satte 11 baljor.  Inledningen av säsongen 2000/2001 präglades av ombyggnationen av Field Mill. Spelschemat ändrades så man fick inleda med bortamatcher, samt spela hemmamatchen i ligacupens första runda på Meadow Lane i Nottingham. Tony Lormor vandrade vidare till Hartlepool, men Chris Greenacre inledde säsongen med ett underbart mål mot Cheltenham,när han drog på ett långskott från mittcirkeln som dalade in bakom målvakten. Många anser att det målet är klubbens vackraste genom tiderna, med stark konkurrens av Ian Baraclough´s frisparksmål mot Hereford 1994. Den 28:e augusti öppnades Field Mill igen, och mittfältaren Mark Blake blev förste hemmaspelare att göra mål på hemmagräs efter nyinvigningen. Anfallaren Shayne Bradley anlände från Southampton för 150,000 pund. Den 2:a januari 2001 invigdes ombyggda läktarsektionen West Stand. 1-1 mot Exeter gav inte den start på det nya året som man hoppats på. Säsongen slutade i moll då man under påskhelgen åkte till Southend. Domaren Mike North kollapsade under matchen, för att senare avlida, matchen avbröts. Stags kämpade under hela våren i bottenskiktet, men slutade tillslut på en mittplacering i ligan, vilket fick luttrade supporter att andas ut. Chris Greenacre gjorde 21 mål, men säsongens gigant var utan tvekan backen och lagkaptenen Les Robinson. Han sopade också hem priset som årets spelare i klubben. Till toppen av sidan ---> Källa: MTFC-historiker Paul Taylor och Martin Shaw, www.stagsnet.net

--- Välj sida --- ------ Arsenal Aston Villa Birmingham Blackburn Bolton Burnley Chelsea Everton Fulham Hull City Liverpool Manchester C Manchester U Portsmouth Stoke Sunderland Tottenham West Ham Wigan Wolves ------ Bristol City Cardiff Coventry Crystal Palace Derby Ipswich Leicester Middlesbrough Newcastle Nottingham Plymouth QPR Reading Sheffield U Sheffield W Swansea Watford WBA ------ Brighton Charlton Colchester Leeds United Leyton Orient Millwall Norwich Southampton ------ Barnet Bradford City Crewe Notts County Shrewsbury ------ AFC Wimbledon Mansfield Oxford ------ England

	20:45 Barcelona - Stuttgart
	20:45 Bordeaux - Olympiakos
	00:00 New Jersey Devils - Pittsburgh Penguins
» Se alla matcher