Söndag den 21 oktober är den dag som för all framtid kommer att ha en speciell innebörd för alla oss Hammarbyare. Det är dagen då vi fick en helt annan auktoritet. Och ett soundtrack på köpet.
Det
märkliga med den här dagen var att jag trots den stora betydelsen
kände mig helt lugn. Varför?
- Jo, för jag var inte riktigt säker på om jag ville vinna.
Det fanns både en önskan om att vinna och en önskan om
att förlora. Jag tror det beror på rädslan av att än
en gång satsa allt, känslomässigt, på ett kort och
sedan stå där med brallorna nere.
1982 hade jag specialbeställt en grönvit Princestårta men texten Bajen - Guld 1982". Den placerade jag stolt under träbänken jag skulle sitta på och där fick den förbli, för som alla vet torskade vi mot Göteborg det året med 1-3 och därför behövde tårtkartongen aldrig öppnas. Istället öppnade sig den stora tomheten och det blev till att ta sig till Kvarnen och dricka gravöl istället.
Nu
satt vi på Söderstadion igen, nitton år senare, en del
av oss med lite rundare mage men med mycket mera livserfarenhet. Många
av de gamla Bajarna jag lärt känna har liksom jag själv
levt på att drömma om det ouppnåeliga, det onämnbara.
Drömmen om att en gång i livet få vara med om att uppleva
en allsvensk serieseger i fotboll. Den STORA ynnesten att få vara
på plats när Hammarby vinner en titel. Hur skulle det kännas?
Vi som alltid varit avundsjuka på dem som är så pass
gamla att de fått vara med om Hammarby hockeys storhetstid på
fyrtiotalet.
Men rädslan för att än en gång tvingas bita i det
sura äpplet fick den märkliga inverkan att jag medvetet börja
peppa mig själv om att en förlust och missad serieseger nog
skulle vara bra för Bajen. Nu efteråt låter det inte
klokt, men som sagt, det berodde enbart på att det vid en eventuell
missad serieseger skulle kunna vara möjligt att fortsätta fungera
och att orka kliva ur sängen innan jul.
Nu lyckades vi och det är så fantastiskt och imponerande att
jag fortfarande går omkring och småflinar lite för mig
själv. Inte så att det syns utåt, utan det är mera
en osynlig TA HELA VÄRLDEN I FAMN I EN ENDA GIGANTISK KRAM
känsla.
När
domaren blåste av matchen den 21 oktober, var den omedelbara känslan
en känsla av panik och rädsla, det liksom sköljde över
mig istället för lycka och glädje.
- Varför i helvete blåser han av matchen en minut för
tidigt! Kan någon lämna in en protest? Kommer vi få höra
om det här hela hösten?
Det
var min omedelbara tanke och den gjorde mig paralyserad. Jag såg
inte ens spelarna på planen när Karl-Erik Nilsson satte pipan
i mun. Då tittade jag på tidtavlan och konstaterade förtvivlat
att det var lite mindre än en minut kvar. Jag hörde inte ens
när domaren blåste i sin pipa.
Men sedan hände allt på en gång. Folk rusade ut på
planen. Det ringde i mobiltelefon (men jag svarade inte). Jag ställde
mig upp och tog min dotter hårt i handen. Tittade runt omkring och
fick hastigt se att Peter Berggren och Jensa Gustafson stod snett till
höger om mig en bänkrad ovanför. Peter Berggren var överlycklig.
Jensa var mer sammanbiten och talade i mobiltelefon, men som hans ögon
glänste. Föga anade jag att den de hade direktkontakt med var
Pétur Marteinsson Jag hade verkligen unnat dem bägge att vara
nere på planen i denna stund.
Lite
bortom mig stod fiskhandlaren och skrek ut sin glädje rakt ut. Han
som alltid lämnar sin plats när domaren blåser straff
för Bajen, han vågar nämligen inte kolla.
Efter en lång stund av hejdlös glädje och vrålande,
säger han plötsligt utan förvarning.
- Det här är den lyckligaste dagen i mitt liv!
Samtidigt
som han står med armarna rakt ut i luften, som i ett försök
att tillbedja de fotbollsgudar som bergsäkert fanns på Söderstadion
denna afton. Plötsligt stelnar han till och tittar ner på sin
femtonåriga dotter som står bredvid. Han blev tvärtyst
i en hundradelssekund och jag vet vad han tänker och jag vet var
han vill säga. Fast det tar lite tid. Och så säger han
långsamt med skrovlig röst och med mycket kärlek och värme:
- Ja, jag var förstås lycklig när du föddes också
lilla gumman.
Hon
tittade sin pappa djupt in i ögonen och säger sedan mycket moget
och förstående:
- Det är lugnt pappa, det är lugnt…
Det
är så vackert att jag måste svälja hårt och
sedan krama om min egen dotter.
I samma stund strömmar Mike Scotts sångröst ut ur högtalarna
på Söderstadion och jag hinner snabbt tänka att detta
är för mycket. Hur i helvete kan låten "Too close
to heaven" spelas? Vem är mannen bakom detta magiska soundtrack
till livet? Hur kan något perfekt bli ännu mera perfekt? Plattan
kom ju ut för bara en månad sedan och jag minns att jag då
tyckte det skulle vara en fantastisk låt att spela om vi skulle
torska hela skiten. Men den funkade precis lika bra idag när vi fick
en helt annan auktoritet. Dagen då vi kom alldeles för nära
himlen.
I den här vevan ringer min ex. fru och undrade var vi var någonstans. Vi hade kommit överens om att hon skulle komma och hämta vår dotter, om Hammarby vann idag, eftersom jag då räknade med att ta mig till Kvarnen och fira denna kväll. Att det skulle bli ganska sent rådde det inga tvivel om. Hon berättade att hon stod på B läktaren alldeles i närheten av Lasse Anrell. Då berättade jag lugnt och sansat, eller rättare sagt, skrek i mobilen för att överrösta alla lyckliga runt omkring mig, att vi stod på E sektionen så hon måste ta sig hit.
Det
blev en fantastisk kväll på Kvarnen. Där man plockat bort
alla bord för att det skulle gå in så många som
möjligt. Mobilen blippade in grattis SMS hela tiden och för
att få fira i fred med mina vänner blir jag tillslut tvungen
att stänga av telefonen. Alla bjöd alla på bärs och
det var inte lång stund som någon fick stå utan något
drickbart. Sammanhållningen var total. Lite orolig var jag över
att inte orka fira tillräckligt mycket. På vilken firarskala
låg den lägre gränsen. Skulle det vare sex öl mer
än vanligt eller sextiotre kramar i timmen, eller fjorton sånger
i halvtimmen. Ja, jag vet inte?
Under ett kort ögonblick funderade jag över hur jag skulle klä
mig i morgondagens cementkeps, men dessa tankar drunknade i nästa
klunk
Nu
efteråt vet jag att det var den gode "Farstamannen" som
var pappa till att "Too close to heaven" ljöd ur Söderstadions
högtalare denna magiska dag och för den insatsen är han
förevigt förknippad med den 21 oktober 2001, i alla fall i min
bok.
Tack vare det fick vi en låt att koppla till dagen då fotbollsklubben
Hammarby vi fick en helt annan auktoritet.
Vi
syns i Bajenmyllret!
LåN