I slutet av första halvlek tar Kennedy emot bollen med sin känsliga
högerfot och får genast på sig en täckande Djurgårdare vid namn Peo
Eriksson - Ohlsson. Kennedy intar en bredbent position för att
omgående smeka bollen lätt på ovansidan med höger fot, så att den
kommer i lätt rullning. På ett nästan orimligt självklart sätt tar han emot
sin egen passning i fart med vänsterfoten. Stannar bollen så att den
nästan ställer sig givakt, skjuter själv fart på samma gång som han slår
till bollen med höger dojan. Peo följer tätt efter.
Nu utför Kennedy än en gång en lätt snudd och en liten vrickning med
högerfoten på bollens ovansida. Hemligheten är lika enkel som genial,
bollen måste precis som kulan i Brio spelet labyrint vara i rörelse.
Då går allt så mycket lättare.
Kennedy får med sig Peo i bollriktningen och när Djurgårdaren minst
anar det, stannar Kennedy bollen med vänster fot, ändrar bollriktningen
med högern, så att Peo nästan tappar balansen. För att inte ramla omkull
talar Peo´s reflexer om för honom att han måste inta en mer bredbent
ställning. Innan Peo hinner blinka suger Kennedy upp bollen med höger
dojan och flippar den omedelbart till vänsterfot.
Där stannar han bollen i en tusendels sekund exakt i centrum mellan
Djurgårdsspelarens ben. Dessa bägge ben som nu förvandlats till en
vacker tunnel mynning. Genom ljuset av den tunneln petar Kennedy in
bollen med högerfoten Bollen försvinner omärkbart i en miljarddels
sekund för att därefter i triumf komma ut på andra sidan. Samtidigt
sprintar Kennedy förbi Peo på utsidan. Det hjälper föga att Peo försöker
slita omkull Kennedy genom att ta tag i hans högerarm. Det gör bara
hela sekvensen desto vackrare.
Inlägget som följer detta lysande artisteri lyckas ingen Hammarbyare
ta tillvara. Det hedrar dem. Det visar bara att våra spelare är fotbollsälskare
och livsnjutare. Det hela tar bara sex sekunder och Djurgårdstränaren
gjorde det enda rätta och plockade av Peo Eriksson - Ohlsson efter
första halvlek.

Jag har viss förståelse för att några kanske kan se mig som partisk.
Därför vill jag också citera den utmärkta tidningen FotbollExtra:

"Matchens lirare - Kennedy Bakircioglu. För passningarna. För
inläggen. För skotten. För dribblingarna. För finterna. För tunnlarna. För
klackningarna. För snabbheten med bollen. För mognaden. För
påhittigheten. För defensiven. För orken. För glädjen. För flirtandet med
klacken. För att kasta blombuketten till klacken. För omfamnandet av
bästa kompisen Sharbel Touma innan matchen. För att sedan
överglänsa polaren knappt. För att kyssa bollen innan hörnorna. För att
vara så sympatisk. Ja, för artisteriet kort och gott".

Må bra/LåN!